Till min förvåning var det bara tolv mil mellan mitt hem och Strömsund i Jämtland. Anledningen var att jag sedan länge haft lust att tatuera mina ögonbryn. Detta sedan ålderstecknen satt in i form av att grova, tjocka, vita strån plötsligt dykt upp i mina bryn. De kändes som en form av vanprydande långa, stela, vita maskar som prydde området ovanför mina ögon. Det var inget jag kunde tillåta, det är ju ännu, i alla fall, min kropp, det kärl i vilket min själ ska synliggöras.

Nåväl, problemet löstes tillfälligt genom att jag, helt sonika, plockade, och rakade bort dem. Då började jag istället måla dit dem, något som både kräver precision och användbara ögonbrynspennor.

Det visade sig bli ett nytt problem med just pennorna, de var ytterligt svåra att vässa då spetsen hela tiden bestämde sig för att gå av på de halvmjuka pennorna. Därför började jag med att förvara dem i den lilla frysen i köket med resultat att de fungerade bättre med vässning.

Tyvärr var det värre med själva målningen då pennorna blev mycket sprödare av nedkylningen och därför lätt gick av i spetsen. Lösningen blev därför att beställa tattuering av de nu försvunna brynen.

Jag frågade på flera ställen och efter en hänvisning av en Laila i Junsele fick jag till slut klartecken ifrån en kvinna i Strömsund.

Hellroad Tatto hette stället, Jag fick några inre bilder av läderklädda mc knuttar med fastvuxna knogjärn runt tjocka korvliknande fingrar, när jag först hörde namnet.

Dessbättre visade det sig att mina inre bilder kom ifrån nån annan kanal då bemanningen, eller bekvinningen bestod av två söta kvinnor, istället. En av dem, Maria sms: ade flera tider som jag fick välja bland. Det här utspelade sig i början av advent och jag valde slutligen datumet, den 17 januari som ett lämpligt datum för ingreppet, eller angreppet kanske. Detta då jag ville ha nåt att se fram emot, och längta till.

Något som kan vara bra i dessa tider när regeringen fortfarande inte tillsatts trots att valet skedde i september. Grannfrun hade tillfrågats om att göra sällskap till Hell Road Tatto i Srömsund.

Kvällen innan var det tjugo grader kallt och en klass 2 varning hade utfärdats angående stora snömängder som skulle kunna falla ner under natten så jag beslöt att starta tidigt så att jag säkert skulle hinna dit till tio, som var den bokade tiden.

Lyckligtvis hade meterologerna fel "som vanligt" så vi anlände dit när klockan var tjugo i tio. Vi gick ner i källaren på ”Stora hotellet” och togs emot av Maria som erbjöd kaffe eller te som välkomstdrink. Teet slank ner med en brun kaka till och jag fick ett papper att fylla i som intygade att jag hade ett personnummer och var frisk.

Efter inledande info blev jag guidad till ett rum med en spegel i vilken jag såg hur Maria använde mitt ansikte som ett teckningsunderlag där hon skissade upp mina nya bryn som skulle ersätta mina bortkastade. Till slut var vi överens om att hon kunde det här bättre än mig och tur var väl det. Sedan fick jag lägga mig på en skön behandlingssäng för vidare behandling. Den inleddes med bedövningskräm som smordes på där de nya brynen skulle monteras.

Efter en kvarts väntan på att krämen skull utföra sitt verk inleddes de Tusen nålars dans. Det här går bra, tänkte jag, när jag låg och lyssnade på det svaga humleliknande ljudet från tatueringsmaskinen, Det gjorde det också, i tio minuter. Senare kändes det mera eller också kände jag efter mer. Ett par gånger fick jag sätta mig upp och godkänna det framväxande resultatet. Efter en tid, osäkert hur länge, var de äntligen färdigmonterade mina nya ögonbryn.

Jag reste mig på vimmelkantiga ben från behandlingsbädden och granskade mina nya tillsatser i den stora spegeln framför mig: Det såg ju helt okay ut, lite långt utrymme emellan dem men det var nog inte helt fel då de hjälpte till att ge en illusion av att ögonen satt mera isär vilket var till min fördel.

En lite främmande känsla fick jag ändå för mig själv, vilket inte var så konstigt då jag aldrig hade sett mig själv så här förut. Jag tackade Maria och gick ut på byn, efter info om vägen av henne, för att uppsöka närmaste bankomat.

Solen sken och skimrade på samma gång och lyste upp ett passerande torg med ett matt, vintrigt sken i den tiogradiga kylan på vägen till pengaautomaten. Med en laddad plånbok återvände jag till källaren och betalade Maria och fick skötselanvisningar på ett papper och en liten salvburk i gengäld samtidigt som hon beskrev hur jag på bästa sätt skulle ta hand om läkningen av mina två nya underverk efter framfarten av henne och av verkan av ”de tusen nålars dans”