Fotbäddar skållas i det isande havsbrynet
För visst låter man sig skållas?

Under ett antal ögonblick leker ansiktet i det svidande månljuset.
Förirrat.
Förirrat är antalet och i det sinistra tidsfördrivets rus
accepteras vindens burdusa invit.

Här, ett förgånget samtycke

Fallandes, ett med dignitetens aningslösa vakuum
Fallen, den övergivna flaskan i höggräset; vindens melodiska offer.

Där, en alldeles eterisk lycka.

—

Låt mig falla Där, i arla februaristund.