Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En Kopp Kafka

 

Staden skrämmer och släpper inte taget. Mina nerver ligger utanpå. Känslor av kaos inför en värld utanför. Rädd, distanserad och fast i förnekelse. Jag var rädd för att bli funnen. Ännu mer rädd för att bli sedd. Var har du varit? Vem är du? Försöker nu bara att smälta in i tapeten på min kammare. Mitt liv är som en besk kopp kaffe. Svart och Kafkaartat.  Jag är så rädd för att leva men ännu räddare för att dö. Men du, du var värd att leva för. Allting går på repeat nu. I en tillvaro där bara jag finns kvar. Du lämnade mig kvar. Staden är jag och staden är min mor. En liten mor med klor. Och hon släpper aldrig taget, om min själ. På nätterna står jag ensam på bron. En siluett bland statyerna. Jag vandrar gatorna upp och ned. Alltid på natten, aldrig på dagen. Var är du nu? Var är du på väg? Jag är en vilsen skugga bland andra skygga varelser. Det var en natt som jag trodde att jag såg dig, från tornet. Du stod där mitt på bron. Ett ensamt sorgebarn, ett barn av sin stad. Som jag.




Fri vers av Katinka VIP
Läst 216 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2021-11-01 19:01



Bookmark and Share


  Judas Ekholm VIP
Underbar. Briljant. Spot on.

Och vilken titel! Applåder och motorsågsmassakrer! <3
2021-11-01
  > Nästa text
< Föregående

Katinka
Katinka VIP