I skolan där jag gick
vi en ny lärare i sång fick
han var en begåvning på topp
jag blev alltmer likt en flopp...

Jag kunde ej ta rätt ton
på mig gick det ej
att få nå´n reson...

De andra i kören sjunger upp
jag sjunger ner
han arga blickar mig ger
att jag varken hör
eller ser...

Jag är tondöv!

Efter att jag i luciatåget gått
han fick brått
kalla in mig till sig
säga att i sång var jag ingen skatt
illa sjungit dessutom så tafatt
i klass nedåt blev jag satt...

Han beröms i stan överallt
så´nt geni, honom tar vi till
radion med hans klass
de får sjunga där i kör...
Klassen och han åkte dit
jag lämnades in
till skolklassen bredvid...

Hemma när det frågades hur da´n gått
jag vågade inte säga nå´t
jag som dan till ära
en ny klänning och en ny rosett
i håret hade fått...

Ljög, log och sa, allt gått bra...

Men inom mig jag tänkte, när jag blir stor
skall jag skriva musik som alla skall
få sjunga, så golv, väggar som tak
skall gunga, ingen skall få ohjälpa
de unga... Där skall sångglädjen
bara levande gott runga...

Jag har skrivit musik och texter sen
dess som har sjungits av folk som sagt
de håller, det känns gott, blott ett jag
önskar hade skett, att läraren en gång sett
och hört, något av det som musikanter
sen flera gånger om och om igen uppfört...

Och sen sagt till mig, med dig Ewa-Britt
var det ju inte alls kört...