Jag ser livet med allt vad det innehåller,

en chans att "få" åter finnas till. Jag är jag

och älskar dig utan ord, med ord i den

outsagda natten. Med ord i den friska

fläkten ifrån ditt skratt! Med ord, så

tysta...att du mig knappast ser, då

jag mot dig sakta ler. Jag är din,

dock så vet du själv inte om det än.

Den tysta bönen mig tar bortom den

klyfta jag i min iver tagit mig ur. Genom

tårar jag släppte en hand som inte

längre är min. Ord faller, likt tårarna

mot min kind. Det äkta står som ett

olivträd, genom allt i generationer.

Så min älskade, så inga tvivel i mig!