Du torkade mina tårar med grovt sandpapper.
Sa mellan orden att din smärta stod över min.
Krävde att jag skulle be om ursäkt
för att jag bett dig om en näsduk
och ärligt svarat vad jag kände då du nekade.

Alla de gånger jag varsamt samlat
dina tårar med silversked och tömt i litermått
- lika bortkastat som granplant på hällmark.
Fascinerad och stum, lyssnar jag hur du använder
verbala gräddtårtor i telefonen som artilleri
för att slippa röra vid att du inte räckte till
där och då.
Plaff ... Plaff .... Plaff …
Grädde blir till saltbomber i såren.
Men det är inte mig själv jag ömkar.
Jag vet att ensamma vintertankar
kan bli till hungriga vinterulvar,
jag har själv matat och tämjt mina.
Men en hel flock tycks ha lämnat djupa
spår bakom knuten där du gömt dig
när jag stått och knackat, på farstubron.

Och är det såhär du väljer att förkasta mig
så viskar jag, innan jag går, i vinterulvens öra:

Sök ...

Ät.