Min barndom var kärv som granit. Från det att jag föddes fick jag äta välling utblandat med grus, asbest och mald radonhaltig blåbetong.  
Varje kväll smiskade min far mig med en rostig taggtråd, sjungandes schlagern nu ska vi vara nu ska vi vara glada!
Varje julafton diskade jag på slottet hos Greve Makalös, för 10 öre i timmen. Hans elaka barn stal dock alltid pengen, skrattandes djävulskt. Lika kallt inne som ute. 25 minus. Far hade supit upp pengarna till ved. Till nyår åt vi gips blandat med torv.
Brunnen hade frusit. Far bad min äldsta bror Hesekiel att följa med ut till jordkällarn. Han dränkte min käre bror i fotogen och tuttade eld på honom. Sen hade vi kött hela januari.
Den bissexuelle, stinne, stenrike och förskräcklige bukprosten Rööd förbannade hela vår släkt, och undrade var hans älskade Hesekiel hade tagit vägen. Till sjöss sa vi.
Och mor väntade prostens unge. Greven hade gjort mina två systrar på smällen i sitt inofficiella horhus. Vårt utsäde var uppätet. Jag, jag höll till på vinden och höll på att bli vanvettig. Jag var 13 år och vägde 22 kilo. Gastkramad gömde jag mig i en likkista. Far tjyvjagade rådjur och blev ihjälslagen av länsman. Länsman var en horbock av rang, så honom tog vi ihjäl. Greven och prostfan mördade vi, och tog deras guld.
Sen köpte vi varsin biljett till Amerika. Honungens och mjölkens välsignade rike. Tyvärr dukade skeppet under, redan i en storm på Nordsjön. Vi räddade oss i land på Färöarna. Här blev vi kvar. Min älskade fru heter Räivi.