Att åldras är att dö en smula
för varje dag och stund som går
det är att se rynkor fula
i ansiktet plöjt djupa spår

När jag uti min spegel finner
den fagra yngling som fanns där
för varje dag alltmer försvinner
mer ”gubblik” bilden numera är

Min spegel säger mig nu är tiden
att förstå hur gammal jag är
nu jag redan vet att tiden är liden
och mot gravens rand det hastigt bär

Med ålderns rätt jag också bör känna
hur kroppen krånglar när jag mig rör
jag borde ej kring alla vägar ränna
den korta tid jag har till des jag dör

Men hur jag än försöker följa mönstret
har jag ej några krämpor lyckats få
nej ivrigt ser jag ut genom fönstret
när jag nästa motionsrunda kan gå

Därför jag mig snabbt mot spegeln vänder
och ler en stund och tänker som så
man vet aldrig vad som i världen händer
om spegeln får bestämma allt också

Frisk och stark jag mig till kroppen känner
och pulsen slår fint med jämna slag
ännu mår jag bra när jag i skogen ränner
så den som till slut bestämmer, det är jag

(Copyright © ULJO)