Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lyckliga gatan - 3


Pär var den ende som grät på hans pappas begravning. Han grät ymnigt och hulkade. Prästen gav honom en deltagande blick. I sitt tal om pappa så valde prästen att berätta om pappas fornstora dagar. Några ord berörde pappas misär, han sa att nu i himmelriket så har pappa det bra och är sitt sanna jag. Mamma hade med sig extra näsdukar. Hon lade armen om sin son. På begravningsmiddagen så gjorde Pär en kupp, klingade i glaset och höll ett kort tal om pappa, och de positiva korta perioder som han hade mått någorlunda bra de senaste 10-15 åren. Och så tackade han Gud för att pappa har det bra där han är nu. Då kunde inte mamma hålla sig utan brast ut i gråt. Pär lade armen om henne. Så här nära och innerligt har de inte haft det på flera år. Syskonen kramar varandra och släkt och vänner. Det artar sig mer som ett kalas än en begravningsmiddag. Pär kände utav den där inre beröringen och närvaron... Pappa och Pärs bror Jonas kanske var närvarande. Han började så smått tro att han var medial. När han blundade glittrade det till av ljuspunkter. Han var nog medial. Och väldigt trött efter allt som hade hänt den senaste tiden. De åkte hem och lade sig och vilade, bredvid varandra i dubbelsängen i sovrummet på övervåningen. Så som de gjorde för längesen när Pär var en liten pojke. 
- Jag tror att pappa och Jonas var närvarande på begravningen, sade Pär.
- Du menar att du är medial, tror du på sånt där, svarade mamma.
- Ja efter att sett på 50 avsnitt utav Det okända på TV så tror jag på spöken.
- Jag kände mig underlig under begravningen, jag såg för mitt inre pappa som han såg ut när vi gifte oss. Han var så vacker och oförstörd, med en sån stark aura.
Våra första 15 år tillsammans var en enda lång fest, men utan sprit och droger.
- Jag tror att de har fest i himmelen nu, pappa, Jonas, släkt och vänner.
- Ja det tror jag också, en otroligt kärleksfull fest. En dag så är vi där.
Mamma tar sin sons hand och håller fast en stund, sen reser hon sig och går ut till barskåpet i vardagsrummet, frågar Pär om han vill ha, och häller upp två rejäla glas med den finaste whiskeyn. Pär går ner och hämtar isbitar. Mamma frågar honom om han tänker fortsätta sniffa thinner, lim och bensin. Pär nekar. Han kan bli sjuk igen om han fortsätter. Hasch då, har du provat det? Jag ska inte hålla på med droger, på sin höjd måttligt med alkohol, sade Pär. Hur går det med din sorgeprocess efter pappa, undrade mamma. Det går så där, ibland kommer sorgen. Jag har sörjt honom i 15 år medan han levde, precis som ni. Men jag och psykoterapeuten pratar om pappas död och hur dessa 15 år har varit, pappas sönderfall, den oerhörda självdestruktiviteten hos honom. En så vacker människa från början. Destruktiviteten gentemot oss alla i familjen. Hans multidysfunktion, personlighetsförändringen. Alla lögner. Jag spekulerar i om pappa var ansatt och manipulerad av onda diaboliska krafter, säger Pär. Demoner och onda andar, djävulen, slår först och främst mot de godaste människorna. Vart har du läst det där, undrar mamma. Jag har läst om det i flera böcker, svarar Pär. Nu tar vi varsin drink till och sen lite mer smörgåstårta. Vill du se Sound of music ikväll, undrar mamma. Det kan vi göra, om jag får välja nästa film, en riktigt diabolisk och ondskefull rulle, verklighetsbaserad, huset som Gud glömde. Jag ska bara knalla över till Kenneth och hjälpa honom med matten. Kenneth var Pärs bäste vän. Han hade problem med matematiken på gymnasiet, treårig teknisk linje. Kenneths föräldrar är så snälla, men hans mamma kan bli hysterisk ibland när det uppstår flera problem samtidigt. Mamman serverar hemgjord hallonsaft och pappan undrar om begravningen gick bra. Det gick bra, men sorgligt, sa Pär. Om du vill prata så finns vi här, säger dom, och Pär säger vad snällt, tack. Matematiken går i ett huj, Kenneth har blivit duktigare. Pär är en fena på matte. Han är överhudtaget duktig i skolan.
Sen cyklar Pär till videouthyrningen och hyr den där skräckfilmen. Kenneth kommer över och ser filmen. Mamma vågar nog inte se en skräckfilm. Och Pär slipper helst Sound of music. Men han kan göra det för mammas skull, och för att det var pappas favoritfilm. När de sitter och äter så ringer telefonen. Det är Pärs f.d. flickvän som gråter och säger att hon har ångrat sig, hon vill vara ihop med honom. Kan jag komma över, frågar hon. Ja kom, vi ska ha skräckfilmtajmkväll. Åh jag älskar skräckfilm säjer Lena. Hon kommer efter 10 minuter, och dom kramar och pussar varandra. Pär gäspar sig igenom Sound of music och mamma hon gråter snyftande.
Kenneth tar med sig en vän, Eva, och så sätter de på skräckisen. Lena gömmer ansiktet i händerna när det otäcka i filmen startar. Kenneth och Eva håller om varandra. Det är en sällsynt kuslig film. Baserad på verkliga händelser. Mamma tittar en stund, men tröttnar eftersom hon inte tror på djävulen och hans demoner. Hon tar en sista whiskey och säger att hon sover i pappas säng. Fy fan, och vi som ska gå hem i mörkret sen... Vi följer er hem säger Pär och Kenneth, men ingen utav dom vill gå hem sen ensamma. En familj flyttar in i ett stort gammalt hus. Efter ett tag börjar mystiska saker hända, och pappan personlighetsförändras. Filmen är slut och det blir så där konstigt tyst. Varför ska man se sånt här när man mår dåligt efteråt, undrar Kenneth. Hur fan ska vi kunna somna ikväll? Äsch det är ju bara en film säger Eva. Sånt där händer inte oss. Pär häller upp varsin whiskey till sällskapet. Nästa filmtajm så ser vi någonting roligt, en må-bra-film. Det sa ni förra gången också, säjer Lena. Nästa gång så hyr jag och Eva film. Så får det bli, säjer Pär. 
Ni ser ju helt förskräckta ut, säjer mamma. Varför ser ni på sån där skit? Det är sent och skola och jobb imorgon, följ flickorna hem nu, och gå och lägg er allihop.
Pär ska upp 6.30, och han somnar kl 1. Lena sover en timme. Eva tre timmar. Kenneth sover ingenting alls och ringer till skolan och sjukanmäler sig.

Pär cyklar hem från jobbet dagen efter. Han känner för att vara ensam några timmar och promenerar ett par kilometer bort till frisbeegolfbanan som ligger vid ett friluftsområde, Blomsterhagen, vid Svartån som rinner genom staden. Det är en del folk som solar och badar i värmeböljan som har varit i en vecka. Det är den 7 juni, tisdag, 1982. Pär låser cykeln och går bort till kiosken för att köpa något att dricka. När han sneglar över axeln ser han att två killar i hans egen ålder håller på med hans cykel, försöker få upp låset, eller vad dom sysslar med. Pär går bort till en telefonkiosk en bit bort och ringer polisen. Samtidigt betraktar han de två killarna, och en av dom får syn på Pär, med en blick som ser jävligt aggressiv ut. Pär går ut ur telefonkiosken och killen kommer rusande emot honom, varpå Pär börjar springa och får båda killarna efter sig. Instinktivt ökar han farten. Han är väldigt vältränad, både konditionen och musklerna. Han har tränat kampsport i 7 år, och skulle ganska lätt plocka ned dessa två grabbar, som dessutom såg ut att vara påtända. Pär har råkat ut för en liknande händelse för några år sen när han blev jagad av två killar i nian på högstadiet. Då kunde han inte försvara sig, och fick rejält med stryk. Dessutom så fick han en bipolär reaktion, det blev ett trauma för honom. 
När han nu har två vilddjur efter sig så lägger han direkt upp en plan. Han är så pass vältränad så att han kan springa dom trötta, springa ifrån dom. Men då kanske han råkar ut för deras våld i framtiden. Pär springer upp i skogen, och det är då det händer, han blir kraftigt gränspsykotisk, är tvungen att stanna, och får en smäll på käften av den ene killen. Han har lärt sig sätt att ha ihjäl en annan människa av en äldre kille på kampsportklubben. Nu är alla hans spärrar borta och han ger en, två och tre sparkar mot killarnas huvuden. Den ena killen segnar ned och Pär träffar med både fötter och händer och träffar hela tiden, så de två killarna blir snart liggande. Pär får då en psykotisk blackout, han vet inte vad han gör, sparkar först den ene killen medvetslös och tar strupgrepp på den andre som är väldigt omtöcknad. Kvävningsprocessen tar några minuter, sen är killen död. Sen kväver han den medvetslöse killen. Sen sätter han sig och andas djupt och häftigt. Adrenalinpåslaget är maximalt. Psykosen avtar så sakta, och Pär ser grabbarna ligga livlösa, och han inser vad det han har gjort sen han kännt frånvaron av puls och att dom inte andas. Han är sig själv igen, blackouten tonar ut. Rent instinktivt så börjar han täcka över kropparna med granris. Han blöder från ett sår i tinningen. 
Sen går han sakta från platsen, ser sig om efter människor, får ångest, vad i fridens namn har han gjort?! Hans direkta ide är att sniffa thinner... Mamma kommer att undra varför han blöder. Han går lugnt och hämtar sin cykel och åker till apoteket och köper plåster. Mamma är lyckligtvis inte hemma, det ligger en lapp om att kommer hem vid klockan 20, om två timmar. Kenneth kommer och ringer på.
Han tänker först låta bli att öppna men ångrar sig. Vad har hänt, undrar Kenneth? Pär tänker först hitta på en historia, men känner att inte orkar och förmår ljuga.
Lovar du att detta stannar mellan dig och mig? Ja, det vet du att det gör.
Pär berättar allting. Kenneth blir häftigt illamående och rusar in på toaletten och kräks. Ska du gå till polisen undrar han. Jag vet inte, då blir instutition för mig de närmaste tio åren. Inlåsning. Jag vet inte om jag skulle orka det, och stämpeln i pannan "mördare". Mitt liv skulle kanske vara slut, även fast jag var psykotisk och inte visste vad jag gjorde. Det kan ju hända igen, sa Kenneth, och gav Pär en intensiv blick. Tycker du att jag ska kontakta polisen, frågar Pär. Jag vet inte... Jag har lovat att inte säga något till någon, så det är upp till dig. Fan dom gick på helt fel kille, säjer Pär. En av dom kände jag igen från knattefotbollen för sju år sen, Christoffer Svensson. Den andre killen måste ha varit kraftigt påtänd, han var som ett vilddjur. Men nu är de båda döda. Undrar hur länge det dröjer innan det kommer på nyheterna, när någon hittar kropparna. Jag kanske borde tipsa polisen om vart de ska leta. Om du vill gå fri genom det här så gör ingenting, säg inget till någon, och håll dig borta från Blomsterhagen. Folk såg dig, er, när ni sprang. Ligg lågt ett bra tag Pär. Han blev intensivt illamående och sprang och spydde på toan.
Jag måste ha något lugnande, alkohol, tabletterna jag fick utskrivna är som sockerpiller, hjälper inte. Har ni inte något i barskåpet? Mamma blir tokig när jag tullar whiskey. Jag ringer till Åke och frågar om han har något hemma. Åke är med i kampsportklubben och är 22 år. Han har en kvarter bacardi. Pär cyklade till honom och köpte spriten. Sen åker han till Oxbergaskogen in till den stora stenen, som sen han var 7 år har varit ett tillhåll och lekplats. Här kunde han slappna av och smida planer, bara vara. Gud var har jag gjort? Hur ska jag kunna leva med det här?
Och de dödas föräldrar, syskon och vänner. Han får lust att ringa polisen och överlämna sig. Men då blir hans mamma, syskon och vänner indirekt drabbade.
Jag kommer att bli tvungen att byta identitet och lämna stan, och först sitta inspärrad, hur många år? Gud vad ska jag göra, bad Pär, blundade och andades djupt och sakta. Han hörde en inre röst som sa: gör ingenting, säg ingenting. Om några veckor så har det här blåst över, då är du på den säkra sidan. OK.
Klockan var 21 och han hade druckit upp spriten, men kände sig inte så berusad.
Mamma hade inte kommit hem, och han kände vad trött han var. Han gick och lade sig, tog ett par propavan sömnpiller först och en insomningstablett. Efter en stund så hördes nyckeln i ytterdörren. Mamma gläntade på dörren. Han låtsades sova.
Pär somnade vid 22-tiden. Direkt så började han drömma om det som hade hänt, men i drömmen så var det han som blev strypt. Han vaknade med ett ryck upp vid midnatt, gick upp till barskåpet och tog några rejäla klunkar med vodka.
Kenneth däremot kunde inte sova på hela den här natten heller. Han hade skolavslutning nästa dag. Hans föräldrar undrade vad det var för fel, varför sov han inte? Pappan, Stig, räckte över en present till honom, en kvarter whiskey. Du har kämpat duktigt i skolan, nu ligger du bra till betygsmässigt. Du ser inte glad ut, har det hänt någonting? Nej, sa Kenneth, jag kunde bara inte sova och mådde illa och kräktes, vet inte varför. Gå på avslutningen i skolan, sen kan du åka hem och sova några timmar, innan partyt börjar ikväll. Kenneth rusade till toan och kräktes.
Det blir ingen skolavslutning för mig, mumlade han. Nej, jag ringer din klassföreståndare sa hans mamma, Britt. Du kanske mår bättre ikväll.
Pär ringde och sjukanmälde sig, men vad skulle han göra under en hel dag?
Ligga lågt, undvika befolkade platser. Stanna inne. Han tog boken Brott och straff utav Dostojevskij och gick till den stora stenen i Oxbergaskogen och satte sig och läste.   

 
 

 
 


 




Prosa (Roman) av Johan Bergstjärna VIP
Läst 223 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-01-23 19:56



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP