När jag fick reda på henne kunde jag
inte prata om dig på 2 veckor.
2 veckor är inte en lång tid men om
du är förkrossad så är det en
evighet.

Jag kunde inte höra ditt namn,
se någon som liknade eller luktade
som dig utan att känna hur gråten
tjocknade i halsen.

Sen ryckte jag upp mig och blev tuff,
jag skrek och slogs mot dig.
Låtsades som att jag var förbannad
när jag egentligen hela tiden var en
sekund ifrån att falla ihop och aldrig
resa mig upp igen.

Du har den effekten på mig.
Du drar i mig med din lukt, din röst
och ditt mjuka skratt.
Du placerar mig i din stora famn och släpper
mig aldrig innan morgonen.

Då kommer vi på att vi inte är ett vi
längre. Vi minns att du är hennes igen
och att jag inte är någons.
Vi går tillbaka till våra positioner där
jag ringer dina avstängda telefoner som du
bara har påslagna när du inte är hemma
hos henne.

När du väl svarar försvinner aldrig längtan
i våra röster som vi aldrig skulle tala
högt om.
Du skulle aldrig berätta hur du saknar mitt
hår som kittlar din hals i sömnen och jag
skulle aldrig berätta hur ingen någonsin
älskat mig som du gjort.