Din ena iris är svart som jord
blank som tordyvelns ryggsköld
och du tyr dig till drömmarna
tills du är till hälften deras
och till hälften din egen
du lystrar till ekon av deras namn
nattens kompositörer med spetsiga fingrar
som under generalrepetitionen
täcker notbladen med skalbaggssköldar
och målar konsertsalens väggar
med penslar av kruståtelns hösttorra vippor
och på pannan, som tröst
ett näbbmusskinn, mycket mjukt
sönderskrynklade pappersskärvor, horn av alabaster
doften av allt som stillnat
och sedan
den allt uppfyllande sången