För några år sen vandrade jag på en stig som gick från mitt hem och till farfars, som nu ägs av en trevlig Värmdöbo i 30 års åldern.

Västanbäck, där jag bor, har varit en typisk enmans by. Jonke (Jonas) Vestman hette han och det var hans barn och ättlingar som befolkat byn genom tiderna. Numera har befolkningen krymt till bara 2,5 fastboende, men på 60-talet bodde cirka 40 här.

Bäst jag gick där funderade jag på vad jag som förstaårs ålderspensionär ville lämna efer mig. Jag tänkte också på alla som gått på den stig jag gick. Då klack det till i mig:

En stig! Det vore väl nåt!

Då kunde andra gå där och fundera på vem som hade gått där, förutom alla djur som är de flitigaste användare av stigar, häromkring i allafall. Jag tänkte på att de flesta människor lämnade bara en gravsten efter sig men jag har aldrig gillat kyrkogårdar, förutom då tystnaden och lugnet som finns där. Annars tycker jag att de är tråkiga med sina snörräta rader av stenar som om det vore ett villasamhälle av döingar. Här på landet där gårdarna är utspridda lite hur som helst känns detta väldigt främmande. Det är nästan så man kan höra käbblet därunder:

- Varför ska han alltid klippa din grav först, Det är inte rättvist!

Såg du att mina barnbarn var här med blommor? Dig är det visst aldrig nån som bryr sig om! Ha, ha

Håll käften gubbjävel! Alltid ska du klanka på andra!

Jag håller med honom! Du är inte vidare godhjärtad!   

Och så vidare...

Helst skulle jag vilja att minnesmärket efter mina föräldrar vore där de hade framlevt sina dagar. Men det går ju inte, inte i det rationella och moderna Sverige. Där allt ska efterlikna en överbefolkad stad. Nåväl efter den tankeutflykten:

Tillbaka till stigen. Jag tänkte som så att alla texter som på sätt och vis är mina barn får jag lämna efter mig till alla människor, medan stigen får delas av djuren och eventuella människor.

Det blev ju aldrig några barn för mig då det var knappt att jag överlevde min egen barndom och när man haft det så är det ingenting man önskar nån annan. Därför är jag en, en numera lycklig, barnlös herre med en underbar kvinna som särbo. En katt har vi också gemensam vårdnad om. Måns heter han och är till skillnad från Knutssons Måns en både snäll och tillgiven katt.

Tillbaka till stigen! Tanken på en efterlämnande stig kom för 3-4 år sedan. Jag har brukat ha deppressioner under slutet av vintern och början av våren och kände att dessa mildrades av skogspromenader. Faktum är att förra året var första året som jag inte drabbades av dessa djupdykningar i sinnet. Förra året var också året då jag tappade bort stigen. Detta på grund av den myckna snön. Botemedlet mot detta köpte jag vid en färd till Junsele i år. En sprayflaska med märkfärg markerar nu med sin neongröna färg  på träden, stigens sträckning genom skogen.

Dagens stigpromenad utfördes i 16gradig kyla med klar himmel, med solen som en betraktare av min färd. Sedan jag gått en kilometer kom jag in på en skogsväg som jag följer en kilometer ytterligare. För varje steg hälsas jag av de blinkande stjärnor som bor i snön.

Sedan jag gått ett stycke på vägen breder ett hygge ut sig på båda sidor om vägen. Där skiner solen helt öppet och lite längre fram överraskas jag av en svärm mörka fåglar som flaxar upp ifrån, under snön där de tagit skydd för kylan. Cirka 25 stycken var de som tog till flykten när jag kom och störde. Detta upprepades två gånger till. Den andra innehöll 15 fåglar och den sista cirka fem. Alla av samma sort. Vägen som plogats för ett tag sedan var täckt av 10-15 centimeters nysnö och jag provade att gå omväxlande i en rens, och en rävs spår och kände att det gick lättare att gå där än bredvid. Tyvärr råkade jag vid ett tillfälle gå efter rävspåret när jag trodde att han hade gått efter vägkanten, vilket inte var fallet erfor jag när jag trampade igenom och befann mig en bit ut i diket.

När jag kom hem ringde Monica, min käresta, på rätta telefonen och sa att det inte gick att ringa till min mobil. Det visade sig att den hade stängt av, antagligen på grund av kylan. Den krävde omstart för att åter fungera.

Ska jag gå i morgon ska jag försöka komma iväg redan klockan 12, nu hann hon bli 13,30.