Min s.k. psykresa har pågått i 43 år nu.
Det har varit, är, en tuff och hård färd.
En existentiell ångest sitter i min kropp.
Känner mig då och då som bakfull, och
sen känner jag ingenting i en hotfull tomhet.
Ska det här helvetet aldrig ta slut, eller
åtminstone mildras radikalt?
Jag har börjat tänka i banor om att jag i
ett tidigare liv har gjort något fruktansvärt,
och att det här är straffet, mitt liv en katastrof.
Åtskilliga människor skulle i min skjorta
ta livet utav sig. Men jag väljer att försöka
göra det bästa av mitt s.k. liv, som inte
konstant i 43 år har varit ett helvete.
Hellre intensiv ångest än denna tomhet.
Jag är en fin och underbar människa, men
dessa psykiska problem sätter käppar i
hjulet för mig, isolerar mig, när det som
jag behöver mest är andra människor.
Kan inte gråta, men är proppfull av sorg.
Kan inte skratta, fastän jag är en humorist
av rang. Glädjen är inkapslad i bröstet.
Ibland vill jag bara ge upp och ta mitt liv.
Till varje pris vill jag må bättre och leva.