Denna text kommer att publiceras i tre delar.

I - Livet i Källbomark

II - Tre år av isolering i Umeå

III - Vad hände sedan

Idag publiceras del I av ”Konsten att förändra sitt liv”. Författare, Erica ”Concordia” Glans (jag lovar, på heder och samvete, jag har inte snott nåt)

Redan år 2013 var jag inne på att göra mig av med 99% av mina ägodelar. Jag bodde i en K-märkt Västerbottensgård i Norra Källbomark i Västerbotten län, precis innan gränsen till Norrbotten passeras. Idag bor det 63 invånare i byn.

Jag bodde i ett boningshus, cirka 150 kvadratmeter med äganderätt. Jag hade en naturtomt på 3769 kvadratmeter mitt ute i norrländska skogen. Tomten var insynsskyddad och jag spenderade den mesta tiden där utan kläder. Naturist, ja visst.

Jag älskade mitt hus som uppfördes år 1735. Jag älskade att elda i mina fyra eldstäder. Jag är född med solen i skytten. Ett eldtecken. Jag är en eldfängd person och mitt examensarbete i svenska B handlade naturligtvis om eldfesterna i Europa.

Jag och Mira, min schäferhund, var helt enkelt lyckliga därute i skogen. Jag kunde sitta på en stubbe och meditera medan Mira sprang av sig sin överskottsenergi.

På andra våningen hade jag min ateljé där jag målade i olja, ett medium som passar mig.

På kvällarna kunde jag lägga mig i min ställbara Carpe Diem-säng Marstrand, och avnjuta en Kieslowski-film. Jag hade ett välfyllt bibliotek med poesi, skönlitteratur och facklitteratur. Främst religion, filosofi och psykologi.

Jag hade två spisar, (vem fan behöver egentligen två spisar) en spishäll med induktion samt ugn med varmluftsfunktion och självrengöring. Den mesta maten lagade jag dock på favvospisen, min köksvedspis. Att baka sitt eget surdegsbröd i vedeldad ugn slår det mesta.

Ville jag läsa satte jag mig i min bröderna Andersson-soffa, gärna med en kopp kaffe, bryggd på nymalda bönor som jag malt i min kaffekvarn. Ibland drack jag ett glas Amarone.

Ville jag fylla på skafferiet plockade jag jordgubbar, vildhallon, smultron, blåbär och lingon från den egna tomten. Hjortronen plockade jag på myrarna nere i Åbyn.

Behövde jag hjälp med den egna brunnen som gav mig ickeklorerat vatten så ringde jag Sven som plogade åt mig vintertid. Sven talade bondska värre än Pitemål men det löste vi eftersom Sven, år 1943, hade varit stationerad i Ravlunda, P7 i Skåne, under andra världskriget. Sven var och är helt övertygad om att han lärde sig skånska under de två veckor han var stationerad i Skåne. Vi samtalade ofta om hans eskapader i ”Sörland”. Sven gillar skånska damer. Sven tyckte om mig eftersom jag snabbt fattade att han ville dricka kaffet på bit. Oj, vad jag älskar Sven. Svens fru, Gunsophie, lärde mig allt hon visste om köksjordbruk.

Anneli och Christer lärde mig att den perfekta desserten efter surströmmingen är marängsviss med bananer. Dom har helt rätt. Martin lärde mig att de flesta fåglar äter ur din hand bara du ropar, ”komsi, komsi, bulli, bulli”. Givetvis måste du vara juste och ärlig och ha hembakt kaffebröd i handen din. Det funkar definitivt inte med Findus djupfrysta dito.

Jag fick lära mig att vara en spanare, värsta Gibbsen. I byn så har alla koll. Man rapporterar på fejjan så fort man ser en främmande bil. Brun Volvo 244 GLE senast sedd klockan 15:12 vid Anderssons skrotupplag. Två skumma mörka typer. Eventuellt knarkare eller såna där rejvare, far västerut mot gammelmors bakstuga. Sven, kan du ta över spaningen, kom.

När man har byafester i byagården ska man vara generös och öppna plånboken om man vill bli accepterad i byn. Jag har köpt cirka 537 lotter, en gång vann jag jaktlagets donerade älgkalvsfilé. Det är nog det godast jag ätit i hela mitt liv. Filén intog jag tillsammans med mina barn en annandag jul i Ö-vik.

Jag har kastat guldtior mot en billig whiskyflaska som jag sedan knäckte tillsammans med Martin. Jag tro aldrig jag varit så full i hela mitt liv. Jag hade betalt 530 kronor för en Standard Selection men det var det värt för byborna slutade kalla mig för psykologen utan tilltalade mig nu vid mitt namn, Erica.

Jag och Martin fiskade mest varje dag i Åbyälven. Jag hade fiskekort med inte han. Så fort en sädesärla spratt till så slängde sig Martin bakom ett väl utvalt snår. Schhh, det kommer nån. Jäklar, vad mycket fisk jag käkade med Martin.

Martin är en mycket generös människa han visste att det mesta av mina pengar gick till bensin. 15:50 kronor litern. Jag hade 10 mil tur och retur för att träffa mina två yngsta barn som bodde i Skellefte. En gammvolvo drar en del. Martin lärde mig att frikoppla i nerförsbackar, så kallad ekonomisk körning, för att spara miljön och en spänn. Oj, vad jag har rullat i nerförsbackar.

Martin tyckte vi skulle samåka till affären i Byske så att jag slapp köpa så mycket bensin. Vi samåkte alltid i hans bil. Efter att vi varit och handlat tog vi alltid en cigarr på bron. Sedan blev det alltid lite komsi, komsi, bulli, bulli. Ekorrarna var också en av Martins favoriter men de föredrog Vika knäckebröd. Kom ihåg det om du vill ha närkontakt med en ekorre.

Hos Rosita och Bosse köpte jag nyvärpta ägg. Sockerkakorna blev alldeles guldgula och smakade himmelrike.

Jag hade råd att hålla mig med bilen eftersom Roger meckade så himla bra. Jag bakade en äpplepaj och han bytte olja.

Jag fick också lära mig att bränna av gräset när en vindstilla dag infann sig. Livet var enkelt. Livet flöt på. Men...

Nu sitter jag här och har precis läst igenom vad jag egenhändigt skrivit, med min hjärna, mina ord och min Sheaffer Legacy reservoarpenna. Inga citat, check. Finns det ett skönlitterärt värde i texten? Svar, vet ej. Detta måste noga begrundas eftersom jag igår klockan 15:43 mottog ett brev från nån höjdare som skrev ett skaskallskällbrev till mig. Höjdaren menade att jag publicerat en text på poeter.se som bröt mot något påbud. ”Texten är inte heller skönlitterär på något sätt vilket gör att den även därför bryter mot våra regler”. Jag har inte fått något samtycke från höjdaren att publicera denna mening. Det är jätteviktigt att det jag skriver har en skönlitterär kvalitet annars blir jag nog blockerad trots att jag precis betalt en medlemsavgift som gäller till februari år 2020.

Jag är en lösningsfokuserad person och nu kom jag på hur jag ska göra. Utkastkritik. Jag skickar texten till mina poetvänner och sedan kan de bedöma om min text har något skönlitterärt värde.

Ja, men så gör jag. Då kan ingen säga, aja, baja, du har varit olydig, 601201-1026, Erica ”Concordia” Glans.

Jag tycker inte om när nån skäller på mig.

Om nån annan blivit utskälld för att ni skriver för dåligt så får ni jättegärna skriva till mig i ett privat mejl. Vi kan peppa varandra och försöka bli något bättre på att hantera pennan. Det skulle vara jättekul eftersom det inte är så himla kul att känna att man är världens sämsta poet.

Kram från Concordia.