En främling och jag sitter mitt emot varandra på en pub där det spelas irländsk musik
och han ser på mig på ett sätt som du aldrig brukar göra
inte ens efter två öl
intensivt
uppmärksamt

som om han ansträngde sig för att minnas varje stavelse, varje ansiktsuttryck och sättet jag skrattar på
som om han när vi skiljdes åt skulle sitta på bussen hem och skriva ner vartenda ord i mobilanteckningarna som vi sagt
ungefär som jag brukar göra med dig

jag har alltid alltid trott att du är den som kan mig som en klyschig 80-talslåt som sitter inprogrammerad långt inuti hjärnbalken
som man kan skriksjunga alla timmar på dygnet
och inte ens går att sudda ut med år av beteendeterapi

men tydligen kan en främling efter två öl veta mer om sånt som gör ont och sånt en drömmer om 04-nätter än vad du vet efter två år