För första gången på månader stannar jag upp och andas
och det första som slår är sorg
sån där när ögonen bara vill gråta gråta gråta utan förklaring.
sist jag kände så skrevs sista dikten och lustigt nog skriver jag nu igen. Men jag har kommit till insikt om en sak.
Vänner jag saknar, diskussioner, dialoger, tal jag saknar.
Ord som för mig mellan fyra ögon eller två datatangentbordshänder formas. En av de viktigaste essenserna till vad jag blivit. Del av det som gjorde mig till det jag blev. Jag vil skriva rätt ut här vilka det är jag saknar men det vore repsektlöst eftersom detta nät är världsomspännande och dessa personer kankse inte vill bli uthängda för alla att se, och jag förhåller mig knappast anonym på ett community där jag bjuder in alla att läsa.

Men om ni visste hur ni kniper om mitt hjärta. Bara saknaden efter er får mig att gråta. De ord som flödade, den intimitet som fanns där, den sköra tråden av ett \"jag älskar dig just därför sitter jag här och vågar prata om det här med dig\" för ni är så helt jävla underbar och jag vill ha er här och tatuera in era namn i mitt hjärta. Var och ens namn på en unik plats.

Fan vad jag saknar er.