Visar sig att jag blott har en T-shirt på mig och en ulltröja med mig. Fastän uppenbarligen ska följa med kompis en sväng till Abisko längst i norr. Jag som annars jämt brukar bära minst fyra lager, varav två jackor, såfort jag ska in till centrum och handla. Vad har hänt med mig?! Är jag ej minsta orolig för fjäll och knott?! Nåväl, kan vara en illusion. Egentligen är det syrran som skall byta buss. Faktum är att syrran ser sig själv redan sitta där på nästa buss. Vi glädjs över att hon hann med.

Nu har kompisen ersatts av en annan. Han ska bara till Stockholm eller nåt sånt, på konferens eller vad det är. Högtalarrösten förklarar att vårt tåg icke kommer lyckas passera Herrljunga osv. Vi byter tåg i staden som motsvarar Alingsås. Alla gator är jag ganska bekant med, fast de liknar ingalunda Alingsås. Här går det en spårvagn som skulle kunna ta oss närmare slutmålet. Men vi missar den just. Förra gången hann jag själv springa ikapp vagnen till nästa hållplats uppe runt kröken. Så jag driver på oss till att göra detsamma. Emellertid försvinner vagnen fortare denna gång...

Mitt på blanka gatan går Kurt Olsson omkring! Han är fastighetsskötare, så man kan fråga honom om det mesta. Ändå tar det emot när jag vill formulera min (för)undran. Måhända vet jag inte riktigt vad det är jag skulle vilja veta? Knappast! Snarast tror jag det torde bli för personligt. För honom eller för mig?? Och min kompis som skulle ha älskat möta Kurt, tycks ha kommit på efterkälken. Fastän han i sin enkla, svarta överrock, är mer framgångsrik.

...längs trapporna i vänthallen hittar jag papperslappar på en hyllavsats. De är oerhört lika pengar, ja, faktiskt måste det röra sig om livs levande sedlar?! När jag raskt stoppat dem i kavajfickorna, kommer jag på att den lilla personen som står intill, måhända äger samtliga valörer? Så jag frågar om hen känner till vad som ligger/låg på hyllavsatsen. "Njä, det är ju bara skräp!" ger personen sin version. Vilket jag tar som intäkt till att hen inget har med pengarna att göra. Däremot börjar jag misstänka att min kompis har placerat dem där?!

Under toalettbesöket får jag utrymme att räkna. Visar sig vara allt från gamla tiokronorssedlar till en ny tjugotusenlapp. Finns det verkligen sådana?! Den styva bunten blir flera buntar som buktar mot vad som har blivit en skinnjacka med dragkedjor. Dessutom blandar sig dikter, noter och PM fästa med gem i leken. Nu bekräftar en handskriven lapp att något (rimligen slantarna) har givits åt mig - eller åtminstone någon med mitt namn. Förmodligen för att jag varit fint stöd under resan...? Fast det blev ju bara en halv tur - rentav ännu mindre.

Ensam styr jag kosan förbi de malplacerade skyskraporna, och vidare ned mot klipporna. Trots att det var mitt i vintern nyss, så kryllar här av folk på varje avsats. Kvinnan i blåaste blus som jag frågade om vägen förra gången, ligger nu med blottade bröst bredvid sin pojkvän. Så jag försöker att inte titta åt deras håll. Fastän får för mig att hon vinkar glatt till mig?!

Sist som först närmar sig mina steg den gamla vanliga, särpräglade, splitt nya terminalsbyggnaden. Det är den jag brukar drömma om. Längs den svenska stigen vid bergsstranden kliver man strax åter in i komplexet av italienskt snitt. Där har de allt från dagliga matbutiker till nattklubbar, för alla som väntar i evigheter på sitt tåg. Den här gången sker inget särskilt möte mer - såvitt jag minns. Kanske är det ine ens i slutet eller början av drömmen - måhända bara mitt i...