September, sommarns sista sammankrattning,
en hög kompost av växtligheten trind,
du bär en skammens rodnad på din kind.
Är den ett tecken på din självuppfattning?

Än sveper du dig blygt i molnens fållrock,
än öppnar du dig naken som ett rå.
Ibland är du en bild av Jackson Pollock,
en Warholburk med Marilyn Monroe.

September, obegriplighetens månad,
av dig kan ingen oberörd förbli.
Du gör en stundom stum, ibland förvånad,

du tillhör någon annan, liksom lånad
från rymden mellan tråkighet och trånad.
Du är som dimmorna hos Debussy!