Titta där går mina kängor med mig. De ser på mig med en ledsen blick och frågar: "vart ska vi gå?" Jag vet inte det, svarar jag. Bara gå, vart som helst. Så vi trampar vidare genom snön.
Vi går och går tills vi blir väldigt trötta. Efter några timmar kommer vi fram till ett café, där vi går in och jag beställer kaffe till mig och mjölkchoklad till mina kängor samt var sin semla med mycket grädde. Vi ser på varandra och ler. Kängorna är lite trasiga, men det är helt okej. För de är väldigt fina vänner och har aldrig svikit. Vi kommer alltid att vara tillsammans.
Vi mumsar och känner oss lite glada en stund.