Jag har också ett hjärta och det gör ont.
Ibland gör det så ont så att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Hjärtat slår i 200 och jag tror att jag är nära döden, men så lugnar det sig
och ingen ser, för att hjärtat sitter på insidan.
Jag har ju inte brutit benet.
Jag har ju inte skurit av mitt finger.
Jag har ju inte slagit i huvudet.
Det syns ju inte.

Jag gömmer mig bakom skratt och leenden.
Jag gömmer mig bakom prat med fart.
Men ändå så undrar jag är det slut snart?
När kommer dagen då jag bara är jag.
Där folk lyssnar utan att vilja gå iväg.
Jag blir aldrig färdig.
Jag ser hur tålamodet i folks ögon försvinner och då låtsas jag som att jag har glömt bort. För att jag borde ha fattat mig kort.
Men det blev långt.
Men så slår mitt hjärta igen, lika fort som för någon dag sen
och jag är tillbaka, och mitt egna blod jag får smaka.
"Men det är bättre nu" försöker jag intala mig själv, medan jag talar igen.
Med mina kompisar.
Med min familj.
Med mina släktingar
som inte har tid utan letar efter sin egna inre frid.

Men jag tänker också att imorgon kommer bli bättre.
Imorgon är en ny dag.
Men så tänker jag att om jag inte gillar mig. Hur ska någon omkring mig kunna gilla mig, när jag inte ens är mig själv. Hur ska jag kunna ställa krav på någon annan om jag inte har annat än negativitet på mig själv. Jag kommer slå bort folks destruktiva handlingar för att "jag också inte är så himla bra. Hur lätt kan det vara att vara med mig?"
Fast egentligen borde jag se att jag har så mycket att ge
och att människor omkring mig inte hatar
utan kanske till och med älskar
Mig.
Att mina ord kanske hjälper någon att finna styrkan att hitta sina ord.
På samma sätt som jag gjorde.
Ja, jag pratar fort, mycket och spårar ur.
Men om någon inte kommer på hur eller hittar någon kur
Så vet jag inte hur jag det ska slingra mig ur.

Om någon skulle kunna gå in i mitt huvud skulle det vara kaos.
Jag menar inte att jag är unik på något sätt, och allt som är unikt är inte bra.
Men jag är jag.
Jag ändras varje dag. Skiftar som vädret.
Jag pratar, är tyst, blyg men utåtriktad.
Jag hatar mig själv, jag är okej med mig själv och ibland tittar jag till och med in i spegeln och letar efter något jag ogillar bara för att jag den dagen bara känner mig så himla fin. Men jag hittar inget fel och
Den dagen är jag glad.
Den dagen gömmer jag mig inte.
Den dagen är jag oftast bara jag.

Sedan händer något men jag tar mig upp.
Som jag brukar tänka myrsteg leder till elefantkliv.
Även fast myran tar tid på sig kommer den ikapp.
Allas liv och händelser där i, tar olika tid.
Samma sak som min kärlek för mig.
Den kommer inte bara på en gång till dig.
Men en dag när det känns bra, ja då känns det som att allt kommer lösa sig.
För på något sjukt sätt så kommer det göra det.
Det kommer lösa sig.
Och du behöver inte oroa dig för mig.
För att du en dag kommer se att jag faktiskt på riktigt ler.

Jag kanske ibland är alldeles för ärlig, delar med mig av mina observationer utan kontext. Men jag tycker ändå att jag ibland kan vara så himla härlig för att jag delade med mig av något som handlade om något så simpelt som kex.
Jag bara är sån och en dag kommer jag sitta runt ett bord med de människor jag gillar att vara med just då. Jag kommer fråga om de vill ha påtår och om jag då inte är glad eller personen utnyttjar min gästfrihet kommer jag försöka hitta någon som jag kan dela min fika med utan att känna att jag också försvann, precis som min kompis Ann.

Jag är inte perfekt.
Du är inte perfekt.
Ingen är perfekt.
Men vi alla kan bli bättre.
Den egna versionen av våra perfekt.