Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Skärvor

de gamla dikterna
skärvor i jorden 
när jag gräver skär jag mig så det blöder
- att mitt liv hade så vassa kanter
tänker jag undrande

skärvor
men när jag lyfter upp dem
kan jag se slocknade solar glimma i glaset
från tid som var då
kanske var det vackert också
kanske måste man blöda för att renas

jag lyfter jorden med varliga fingrar
så som ett barns lätta vidröring
och då kan jag försonas

livets skärvor berättar mig att det var inte ont
det var som det måste vara
av mänsklighet
ofullständigt och famlande 
sårat och sargat
jublande

jag låter en droppe blod falla i jorden
att någonting må slå rot
och växa ur mina skärvors åker
under ny sol






Fri vers av Måna N. Berger
Läst 287 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2019-02-02 19:03



Bookmark and Share


  Lena Själsöga Keijser
Så vackert
2019-11-03

    Madeleine Ågren (Maduska)
Så vackert, så rätt beskrivet. "Att mitt liv hade så vassa kanter" - det skulle jag gärna ha kunnat vela skriva. Men du skrev det. Tack!
2019-06-17

  Eva Langrath VIP
Du målar livet med fina penselord
2019-02-04

  ULJO
Skärvor av lycka, glädje och melankoli. Bra ihopsatt.
2019-02-04

  Magdalena Eriksson VIP
Vackert Måna!
ditt diktande är en försoningens hantverk. så som levande människor gör. skapar en mening. varför inte?
2019-02-03

  KattenKin VIP
Dina skärvor är vackra att betrakta när du satt ihop dem så här fint. Fantastiskt slut.
2019-02-02
  > Nästa text
< Föregående

Måna N. Berger
Måna N. Berger