Av gammal vana räcker jag ut handen
till höger, just som jag är van att göra,
men hon är inte längre där som vanligt.
Som vanligt är hon inte längre där.

Att hon är borta är nu vardagens rutin.
Men handen lever kvar i det förgångna
och leker blindbock än med hennes hår.

Från hennes år går hennes sår tillbaka
och gör mig blind och gammal som ett barn,
som låtsasleker lojt och tyst på golvet
med saknadens och sorgens fotoalbum
med stänken, snäckorna och stenarna
från hennes blåa berg och djupa sjöar.