Vattnet skvulpar mot klippkanten, på havet utbreder sig vågor. Vassen växer skarpt, så som den klockrena bilden av sommar. Det doftar blommor och gräs och i handen håller hon en glass. Hon är så hjärtskärande vacker, min fina vän. Med sina blåa ögon och sitt bruna hår. Det glittrar om vattnet. Jag tänker att hon smälter in, för det glittrar om henne också.

Hon, min så bedårande vän. Hon sätter sig på klippkanten och jag noterar att hon har det ena byxbenet neddraget och de andra inte. Blir förvånad då hon alltid brukar vara pedantisk, de brukar vara jag som inte har någon koll på mina kläder, inte hon.

”Jag känner mig så levande, känner inte du att du lever?”

Jag tänker att man måste någon gång vilja dö för att se det fina i att leva.
”Du borde skriva om det” säger hon. Jag slår mig ner på berget. Tänker på hur uråldriga dessa klippor är, äldre än de flesta museumfynd man kan hitta, fascineras över det överjordiska och respekten mot tiden.
”Jag ska försöka skriva, men det är svårt” bekänner jag.
För visst kan jag skriva om svåra saker. Om pulserande vindkraftverk som piskar genom kroppen. Om andetag som går från snabba likt jag sprungit ett marathon till andetag tyngre än bly. En ångest, så molande. Men hur skriver jag om lyckan i sin renaste form?
Hur fångar jag detaljerna kring tindrande fascinerade ögon som glittrar och skriker: LIV! Hur skriver jag om hur varenda organism dansar i hela kroppen? Hur varenda jävla organism i hela världen spelar universums ljuva stämma för mig?

Hon tappar sista kulan av sin glass.
”Jag är för ivrig” säger hon skrattande. Och allt vi gör är att skratta. Vi skrattar och skrattar tills vi viker oss av skratt och vi vet nog knappt själva vad vi skrattar åt längre. Livet liksom hände bara. Och i stunden blev allt så bekymmerslöst bra.
Jag tänker att det här är sånt jag kommer minnas. Det här kommer bli vår historia.