gömmer sig ännu bak berg
med snökorn i fickan
visslar gällt med höstens torra gräs
i sin frusna mun
blinkar mot frostkall himmel
ryser med ryggen blottad

värmer sig mot solens varma kamin
känner sinnenas lycka och glädje

i förmiddag öppnade åter himlen sin dörr
skakade ut sitt örngott
bomullsmjuka stjärnor
dalade mot jorden
klädde grannens skorsten
och varje gren
med en vit toppluva

några timmar senare
tinade luvor och örngott bort

vi anar en glimt
av det kommande
då vi blir fria och levande