Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En Kopp Kafka


Den här staden skrämmer och släpper inte taget. Mina nerver ligger utanpå. Känslor av kaos inför en värld utanför. Rädd, distanserad och fast i förnekelse. Jag var rädd för att bli funnen. Ännu mer rädd för att bli sedd. Var har du varit? Vem är du?

Försöker nu bara att smälta in i tapeten. Mitt liv var som en besk kopp kaffe. Svart och Kafkaartat. Jag var så rädd för att leva men ännu räddare för att dö. Men du, du var värd att leva för. Allting går nu på repeat. I en tillvaro där bara jag finns kvar. Staden är jag och staden är också min mor. Hon kallar på mig. En liten mor med klor. Släpper aldrig taget, om min själ.

På nätterna står jag ensam på bron. En siluett bland statyerna. Jag vandrar gatorna upp och ned. Alltid på natten, aldrig på dagen. Var är du nu? Var är du på väg? Jag är en vilsen skugga bland andra skygga varelser. Det fanns en natt som jag trodde att jag såg dig, från tornet. Du stod där mitt på bron. Ett ensamt sorgebarn, ett barn av sin stad. Det var mig själv jag såg.




Fri vers (Fri form) av Glöden VIP
Läst 372 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-02-06 22:24



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Glöden
Glöden VIP