Maja Grundell mår bättre och bättre. Sommaren har blivit juli och hon har börjat skriva texter till en ny bok. Hon är mycket energisk och har gått med i en amatörteatergrupp. Hon har även börjat spela fotboll i en klubb. Hon målar och fridansar. Killar spanar in henne på krogen och hon flirtar en hel del. Petter och hon är fortfarande tillsammans, men Majas tid och energi går åt till allt som hon sysslar med. Hon är även med och jobbar för en kulturtidskrift, även fast hon hon inte har så mycket att bidra med. Maja ser sig själv som Poet. Det är hennes identitet och kall. De äldre männen på kulturtidskriften tycker att hon är valpig, men hon får vara med och lära. Maja har även börjat gå till en frikyrka. Där tar en ung kvinna, Gina, hand om henne. Hon ses som en främmande fågel av många i församlingen. Gina kommer hem till Maja en dag. Hon börjar titta på Majas LP-skivor och sorterar efter vad som är djävulens artister och grupper, och manar Maja att göra sig av med de dåliga plattorna. Då reagerar Maja, och säger att det inte alls är någon djävulens musik. Hon börjar så småningom söka sig till statskyrkan, och får bra kontakt med en präst där i Nikolaikyrkan vid stortorget i stan. Maja börjar gå i psykoterapi igen, på församlingarnas rådgivningsbyrå. Karl-Ivar Olsson heter hennes terapeut. Han ger henne rådet att lugna ned sig med alla aktiviteter i nuet, så att hon får utrymme inombords till att börja bearbeta och läka det förflutna, sin väldigt trasiga uppväxt och sina extrema sjukdomsperioder.
Maja vaknar tidigt varje morgon, och en motor går igång i henne. Hon borde känna igen sitt tillstånd från innan hon blev psykotisk, då hon var manisk, men det gör hon inte. Hon är helt upptagen, besatt av, den här hyperkreativiteten. Hon står på balkongen och röker en hemrullad cigarett, hon sover inte mer än 6 timmar varje natt. Hon är hög. Hon är som påtänd. Hon mår bara så jävla bra! 
Tillsammans med två poeter läser hon upp sina dikter, på en utomhusscen i stadsparken. Hon får beröm som har den verkan att hon känner sig ännu mer hög.
Efter uppläsningen så går Petter och hon till stans coolaste pub, Dr blå. Petter blir ganska berusad och ville till varje pris följa med en ung tjej hem. OK, då går vi dit tillsammans, säjer Maja. Petter och den unga tjejen har sex medan Maja sitter och väntar. På morgonen knullar Maja och Petter. Det känns inte bra efteråt, men de viftar avfärdande bort det som en kul men lite dum grej. Vad dom inte riktigt erkänner för sig själva och varandra är att det var en jävligt dum tripp att följa med tjejen hem, och att Petter faktiskt var otrogen. Ett vagt illamående maler inom Maja. Hon börjar gå mycket i olika kyrkor. Hon är väldigt uppe i varv. Tankarnas rondell går i 180. Hon står på knä vid altaret och ber om förlåtelse för alla sina synder. 
Hon planerar att flytta ut i skogen, säga upp sin lägenhet och flytta ut i skogen. Tillbaka till naturens renhet. Vid det här laget har manin blandats med stråk utav gränspsykos, men Maja har en raket i baken, spelar fotboll, tränar stenhårt, och ska snart börja spela matcher. Hon umgås med en del gamla vänner, lyssnar på musik och går till Dr blå, dit alla häftiga alternativa människor går. Maja är kraftigt euforisk, och intaget utav alkohol gör bara känslan ännu kraftigare. Petter undrar konfunderad hur hon mår, men Maja bara säjer att hon mår toppen. Efter Dr blå har hon och några killar och tjejer börjat klättra på husfasadernas stegar och uppför lyftkranar. Maja är nära att ramla ned, och då känner hon sig ännu mer hög.
Hennes texter är rent surrealistiska. Petter läser dom och blir förbryllad och lite skrämd. En kväll och natt på Dr blå så träffar Maja en kille, några år yngre än henne, 20 år. Dom blir blixtförälskade. Dom badar i svartån vid slottet. Killen, Hasse, går på amfetamin, så dom passar ihop, är lika höga båda två. Petter vandrar hem, besviken och moloken. Några veckor senare i början utav augusti så börjar en del människor reagera på Majas mående och beteende. En motspelare i en match säjer till Maja att hon är sjuk. Det är du som är sjuk, svarar Maja. Tjejen är på väg att ge Maja en snyting, men då kommer domaren emellan.
Maja sover bara 4 timmar per natt, och sömnbristen triggar hennes mani att öka.
Hon står på balkongen i gryningen och röker en fet hemrullad cigarett, och hon känner sig som en drottning, mår för jävla underbart bra... Maja ska gå till ICA och handla mat. Hon röker en cigarett, och sen börjar hela världen svaja, och hon inser blixtsnabbt att det är psykos på gång, sätter sig på huk och andas djupt lugnt.
En man på cykel stannar och frågar henne hur det är. Det är inte så farligt säjer Maja, det är OK. 10 minuter senare kommer ambulansen. Maja känner sig helt borta och får genomgå en fysisk läkarundersökning, men det är inga fel. Läkaren börjar, efter att ha kollat Majas journaler, misstänka psykiskt sammanbrott, så Maja slussas vidare till en psykiatrisk avdelning 2. Där är personalen snälla och professionella. Maja är nu på en peak av sin mani, springer i korridorerna och läser sina galna texter. Läkarna beskådar henne, med oro i blicken. Hon får en spruta kraftigt lugnande och en kvinnlig skötare sitter hos henne, hon är en ängel tycker Maja.
Varför är jag här undrar hon, jag är väl inte speciellt sjuk? Jo, du är väldigt sjuk säger skötaren Maj. Men jag är inte psykotisk. Du är på gränsen, ibland är du det, som idag. OK, men vad ska hända med mig? Läkaren ska göra en undersökning och ta reda på vad du har för diagnos. Jag är inte manisk, bara exalterad och upprymd av glädje och kärlek till alla levande varelser, ja till hela universum!!! Du är för exalterad och upprymd Maja. Snart så kan du sova, så får du träffa doktorn imorgon. Allt kommer att bli så bra. Jag gråter aldrig, jag är stålkvinnan. säger Maja.
Hon somnar på hästdos sömnmedicin vid 22-tiden, men vaknar ändå klockan 4 på natten. Hon går och sätter sig i rökrummet. Där sitter en man i 70-årsåldern och filosoferar, tvinnandes sitt långa skägg klädd i sjukhusets kläder.
-Jag är en inkarnation utav August Strindberg, jag menar jag är Strindberg. Jag kan berätta om Stockholm, Sverige och Paris för 100 år sen, men jag gör det sällan för det är ingen som tror på mig. Vad gör en söt liten flicka som du här då?
-Jag vet inte vad jag gör här, jag är inte så speciellt sjuk. Jag är bara annorlunda.
-Har du fastnat i den röda virveln med tsaren på Mariebergs köpcentrum?
-Jag förstår inte vad du menar, vilken tsar..?
-De röda mästarna betalar hyran åt oss, men det är kall varmhyra.
Maja började inse var hon befann sig nånstans... Hon gick in på sitt rum och lyckades somna efter att ha fått mer lugnande. Hon drömde att hennes mamma kom till avdelningen och var så ömsint och beskyddande. Maja grät lite när hon vaknade.
Hon åt frukost, som hon inte brukar. Det kändes som att hon svävade fram i korridorerna, euforin började och det där draget i hjärnan av 10 tankar samtidigt.
Hon kände av en yrsel och sen började korridoren liksom smalna och sögs framåt, och sen svimmade hon. Två manliga skötare, Kent och Anders, hjälpte henne till hennes rum. Hon hämtade sig och sen gick hon och ringde till Petter.
-Hej det är Petter.
-Hej det är jag... jag ligger på psyket, kollapsade på stan igår.
-Jag var rädd för det. Är du maniskt och gränspsykotisk.
-Jag är från och till gränspsykotisk... men inte manisk, bara superkreativ!
-Det verkar som att du inte har någon sjukdomsinsikt Maja...
-Det säger personalen också. Jag håller inte med.
-Vi får se vad din läkare kommer fram till. Minns du vad Pär sa om att du var manisk innan du blev gränspsykotisk, psykotisk, för ett och ett halvt år sen? Du är inte klok när din mani är på toppnivå... Och den här gången är du inte så farligt psykotisk, var tacksam för det. Men du lever jävligt farligt, för du vill inte bli så sjuk som i våras.
-Titta när du kommer hem hur du har möblerat och satt tavlorna. Vansinnigt.
-Om jag är manisk så började det när vi var hemma hos den där tjejen i somras.
Det var fullständigt gränslöst av både dig och mig. Jag ångrar det så. Jag mår illa...
-Vill du att jag kommer och hälsar på dig idag?
-Kom i sånt fall på eftermiddagen, jag ska träffa doktorn om en stund.
-Jag kommer klockan 14.
Maja försökte vara lugn och sammanhängande, men manin spelade henne ett spratt. Hon sprang in till sitt rum... Skötarna kom och undrade om läget. Det är lugnt, sa Maja, jag bara har en sån otrolig energikick av kreativitet, vet inte vad jag ska göra...
Jag kan inte ligga och vila, jag kan bara skriva och måla, dansa och sjunga. Det är inget fel på mig, jag är endast hög på livet och kärleken. Jag är ett heligt naturväsen!
-Hej jag heter doktor Daniel Björk.
-Hej...
-Hur mår du? Du kollapsade visst igår kväll, hur känns det nu?
-Jag mår bra, den här uppvarvningen är inte mani.
-Har du varit manisk någon gång?
-Nej, inte vad jag vet.
-Dina symptom tyder alla på att du är manisk, även fast du är lugnare nu.
-Mitt hjärna känns som två ångande kärnkraftverk. Jag är superkreativ.
-Men du har ju inte lugn och ro att bara ligga och vila, du sover kortare än du gör normalt. Din tankeverksamhet är rörig och fragmenterad. Vill du ha det så?
-Vad kan ni sätta in för medicin då?
-Du ska få en stämningsstabiliserande medicin. Plus antipsykotiskt.
-Menar du att all min kreativitet den senaste tiden bara var en illusion?
-Det kan du nog själv bedöma bäst, den dagen då du är frisk.
-Är du säker på att jag kan bli frisk?
-Bipolaritet brukar ha en god prognos till att den sjuke ska bli frisk. Vi ska sätta in medicin med start ikväll, och om några dagar förväntar vi förbättringar. Som sagt du kommer att inse och förstå hur sjuk du har varit, först när du har frisknat till.
-Varför sätter du inte in lithium?
-Vi börjar med den här medicinen så får vi ser hur den verkar. 
-OK... 
I personalrummet och på expedition råder sorg och förstämning. En före detta ung patient har tagit livet av sig. Maja märker av stämningen och ser på personalen att det är något som inte stämmer. Gud, jag vill inte vara på det här stället, tänker hon.
Nu får hon ett skov utav mani igen, det är en pumpande energipuls mellan öronen, och det enda hon kan göra är att gå fort fram och tillbaka i korridorerna och nynna på improviserade låtar, och be till Jesus. Maja undrar om hon ska kontakta sina föräldrar och syskon. Sen hon blev allt sjukare för 2 år sen så har kontakterna varit nästan varit noll. Familjen bor i och omkring Stockholm. Det skapade så mycket skuldkänslor och förnekande av skuld när Maja blev sjuk. Tigandets murar reste sig. Hennes pappa utnyttjade henne sexuellt från det att hon var tio år gammal, men det gick inte att bevisa. Hon och hennes pappa hade inte träffats på sju år, när Maja var femton år. Hon hade inte lust att ta del av familjens förljugenhet och strategi av förnekelse. Hon undrade om hennes socionomkvinna ville prata, hon verkade ju vara så shysst och snäll. Maja går fram och tillbaka i samma tråkiga korridor, sen ber hon om papper och penna och skriver underliga texter som hon inte förstår själv.
Plötsligt så drabbas hon utav en häftig gråtattack. En kvinnlig skötare kommer till hennes undsättning och de går in på Majas rum och pratar.
-Jag kom att tänka på min familj och min barn- och ungdom... det var så sorgligt.
-Vad hände då?
-Min pappa utnyttjade mig sexuellt i fem år.
-Har du gått i psykoterapi?
-Jag har precis börjat, vi har inte börjat att prata om barndomen ännu.
-Vill du kontakta någon i din gamla familj?
-Nä vi har inte någon djupare och närmare kontakt... jag är sladdbarn, det råder en generationsklyfta även till mina två syskon förutom till min mor och far. 
-Det finns många trasiga familjer. Många av våra patienter har haft svåra uppväxter.
-Det är som att man inte har något riktigt fundament i sitt liv. Och mina föräldrar har också haft kämpiga och problemfyllda uppväxter. Jag vet inte om jag vill skaffa barn... Om jag blir frisk nångång och klar med mig själv, då kanske. 
-Känns det bättre nu, hur är det med din mani..?
-Det känns bättre, tack för pratsunden. Min mani kommer och går, jag blir rastlös och uppvarvad... Men det är ett skönt tillstånd innan det, som igår och nu, har gått för långt. Jag vill bara ha lugn och ro, syssla med det jag gör men med en mänsklig nivå på kreativiteten. Det går inte att umgås med folk till slut, man blir ensam.
-Du ska se att det kommer att bli bättre om några dagar sen medicinerna har börjat ha effekt. Vi har duktiga doktorer här. Jag jobbar kväll, om du vill prata mer.