Du är, finns
andas och lever

ständigt, för varje slag
som slår så hårt
ömt och lyckligt

Leendet, du är så ofattbart vacker
jag njuter, skakar
återuppstår i din
min längtan letar den blick
du strålar genom
och drar häftigt efter andan, din närhet
får min bröstkorg att glömma
varför lungor, de som är mig givna
i mitt avklädda jag - är nödvändiga
för överlevnad

Du är så fin

Blir knäsvag och stark, längre än
de längsta utav oändliga mil som sägs
vara omöjliga - att nå
Din närhet, utmattat vidrör
min flämtande kropp - som om
jag minns, något bortglömt och djupt begravet
under år av sår, en vår efter sträng kyla
och jag äntligen, efterlängtat
hittat det hem
jag så länge letat efter


i hela mitt hjärta