jag såg en dåsandes
blanka ögon
den bleka slöjan
låg tjock och tung
över ögons lyster
av opiaters gift
omkring ett hårsvall
mörkt och varmt

Jag såg en sångares
trasiga armar
de gråa ögon
i ärlig skam
den kvinnligt förföriska
sorgsna läppen
som aldrig sjöng i
heliga korsets kapell

De såg mina dödströtta
ögon öppnas
att söka någon,
jag aldrig såg
jag sänker blicken
och i detsamma
den närhet som sökts,
smet ljudlöst förbi

Men långt efter drömde jag
smekande verkligt
hans själ tala
sitt kärlekstal,
sin halvt bortglömda
sångarsaga
från någon skånsk ort
eller vår huvudstad

”Kommer ej älska någon,
som inte är hård och kall,
sov jag nu och drömde aldrig, låg
emot dina kantiga knän,
medan den svaga vintersolen
sjönk bakom ekar hem”

Länge rökte vi grönt med
ögat av tårar vått
eller med varma leenden
kärlek i vått och torrt,
kärlek i mord och rån,
kärlek i sängen och på gatan.

Hörde jag nyss, att kranens
viskning i mitt öra sa:
’Livet är skönt att se till,
drogernas kind är röd,
nu har dina vänner vitnat,
nu är din älskade död.

Nu skall dina älskade sova
för alltid i tystnad sval,
sömnen och drömmen och döden
var aldrig deras val,
men aldrig dom ångrade, aldrig
får de gå till himmelens sal.’

Som vågornas puls,
när jorden gör uppror,
som en dålig impuls
gick ryktet vidare
om morgonens tomhet
i den obarmhärtiga natten
fördold och hemlig
med tusen följdfrågor

Och i mina ögon
syntes det ibland
en gnista av klarare
ljus än förr,
men ännu liten som
en annalkande flamma
från en tappad cigg
genom markens frost