Jag vet vad ni vill säga om mitt monster.

När körsbergsträdens löv faller utanför fönstret i vinden.

Men det spelar ingen roll när jag ser fasaderna falla så tungt mitt liv.

När de faller så blytungt i mina minneslabyrinter.

Jag vill inte ha mer av fallande labyrinter.

Jag vill bara vara för mig själv en stund.


Utan krav.

---


Ni alla!


Minnesmästare tror att ni har svaret.

Men ni ser ju inte de vackra svaren jag får i mina synapser.

I mina vackra bakvända ackord som bor i mina fingrar.


Till och med fåglarna som seglar förbi ute i luften,
förstår mig.

Till och med kalla vinden som smeker min kind så fjäderlätt,
förstår mig.


Men inte ni!


Nu när mitt monster brottar ned mig på golvet.

Med gitarrhalsens smäckra linjer.


Ibland måste jag bara hem och köra mina monsterlekar för mig själv.

För just nu är jag själv ett vackert monster jag älskar så gudabenådat.



Och det kommer inte att vara tyst någonstans.


När alla kör sina monsterlekar i livet.