Så säg mig hur ditt inre bär
mitt eget innannäste när
min stjälkes törnetoppar,
så lär mig hur en annans sfär
ur ingenting ett inre klär
med kraft för skör för kroppar,
och hur dess hudförening
mitt svarta svar ger mening.

Så har din lyster lyst i rum
likt irrbloss från Elysium
att följa mig på färden,
där ödesögons unikum
besken min sten ur rymden skum
att följa ner från världen
som döljer än en annan
men strålar ut ned pannan.

Men har din lyster lämnat spår
i vindens vrår där gravmän går
att gräva djupnad fåras
kanaler för en galens bår
så var det blott ditt blonda hår
som lärde mig att såras.