Jag sitter i bussen funderar över frågan som aktualiserades under en resa för några år sedan. Kan under ske ännu i våra dagar eller är vi förblindade av alla moderna mediala budskap, frågor och svar där sådant som det oförklarliga, händelser som kallas under inte har någon plats.
Hur mäter man storleken och vikten av ett under för att vara säker på att det skett.
Jag var på en gruppresa detta år, vi åkte genom vårt broderland och ofta hördes oron i frågorna bland mina reskamrater; hur blir vädret i morgon? Ja vädret det hade ju varit si och så, under resans introduktion.
Storm med mörka moln och åska när vi åkte över Dovre. Trollen verkade inte gilla vår överfärd och nu hade vi framför oss ett helt dygns båtfärd. Kanske kände de flesta oro och obehag över att vädret var så labilt, man hörde förhoppningar om sol och en stillsam båtresa önskas bland de flesta av resenärerna.

Vår grupp kommer från det mest sekulariserade landet i världen, här får alla tro vad de vill och på vilka inriktningar och former av tro man anser är relevanta. Ja självklart så länge det inte bryts mot några lagar och förordningar i samhällsstrukturen.

Hur skall man då när man blir förevisad en stor katedral som byggdes för att hedra en gammal viking, en man som genom sin omvändelse till kristendom och genom sina ibland tvivelaktiga gärning står som frontfigur för att ha kristnat landet. Dessutom kanske även resten av norden, samt fått en status av att vara ett helgon.
Jag ser upp mot fasadens utsmyckning med alla sina helgon och prelater m.m.

Där får jag syn på ”Olof”, han står med sin stora stridsyxa i handen och med foten på det man kallar underliggare.
Figuren som foten vilade på hade ett förvridet, kanske ondskefullt grinande ansikte.
Det var sin broder han trampade på, representanten för hedendomen som han besegrat i en ärlig kämpalek enligt vikingased.

Jag ser nu att han, helgonet har fått en blomsterkrans hängd på sin hand, det hade ju nyligen varit högtid till hans ära. olofsmäss det kallas även så den här tiden på året på sina håll i vårt sekulariserade land.

Jag såg vår guide komma och vinkade henne till mig jag hade fått en ide, pekade upp mot helgonbilden och snart hade de flesta av medresenärerna samlats runt oss, ja så blir det ofta när man pekar på något obestämt.
Guiden berättade vem som stod där och varför han hade kransen i handen.
Nu kunde jag komma med mitt förslag; Vi kan väl gå in i kyrkan och tända ljus och be om ett under, antagligen vill alla att vi får en bra båtfärd och vacker resväder i morgon. Kanske kan en bön till S:t Olof ge oss detta?

Det fanns inte tid till ett besök i kyrkan med vår grupp. Vi hade lite trångt om tid som guiden sade, men hon fortsatte att vi kunde väl ändå be om ett under så fick vi kanske ett bevis på vad den gamle dög till. Kanske han fortfarande gjorde under.
Alla tittade upp mot statyn med den vackra blomsterkransen. Guidens kommentar lät på gränsen till hånfullt.

S:t Olof hade ju tidigare antagit utmaningar, som den gång när han seglade kapp mot sin broder ”hedningen”. Mot alla odds vann han och genom den seger blev han både kung och helgon.

Morgondagen kom med aning av sol och ingen vind, hela resan förlöpte utan mankemang. När vi ett dygn senare anlöpte slutstationen för vidare färd hemåt så började regnet och vi fick springa i ett skyfall till den väntande bussen.
Inga kommentarer hördes om händelsen vid Domen där vi hade riktade våra förhoppningar till S;t Olof om en bra sjöresa, för det var åtminstone det jag bad i min bön till helgonet. Han, Olof var ju den man ansåg som de sjöfarandes skyddshelgon, åtminstone här i österled.

Jag anser att jag blev bönhörd och det är svårt att tro att det var annat än ett under att vädret slog om just den dagen. Ett under, kanske för att dessa måste också ske.

© Bosse 9 februari 2019.