Ur kaffekällans djup hämtar kaffeälskaren sin inspiration. Fast egentligen...
Finns inte alla ide`er redan i hjärnan? Bara det att kaffet pushar på ide`erna?
Hetsar dem lite.
Ide`erna måste skrivas ner nu.
Annars kanske de glöms bort,
Och det går ju inte för sig...
För tänk om texterna går till historien?

Kaffeälskaren sköljer sin strupe med kaffe.
Men det räknas inte fullt så mycket som en drog, eller stimulantia, ty hon dränker inte sina sorger med kaffe. Som tex. en alkoholist skulle ha gjort.

Hon säger ja till en kopp kaffe. Hon vet vad som väntar.
En manisk känsla, av att skriva allt ner.
Och med kafferuset i sina ådror, känner hon att allt hon skriver blir bra.
Men så kan det väl inte vara? Att kaffe ger självförtroende? Nej, det måste vara nåt ann`t ?
Kanske att hon jobbar med sig själv?

Men utav kaffets källa, känner hon sig ung. Och hon kan inte göra ALLT i hemmet som hon borde, med kaffe i kroppen. Hon blir manisk, energisk, som bara den.
Men energin är bara kopplad till huvudet och hennes ide`er, inte konstigt att hennes hem ser ut som det ser ut!