Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

barndom

I en vrå jag satt, så ensam, så tafatt. Brustna relationer. Ständiga krav, ständiga friktionener. Varför just jag? Jag vill inte det här, har aldrig visat tendens av att vara svag. Jag vill vara en av dom. Önska de kunde Le, Le mot mig bara en gång och säga kom! Du är en av oss, du finns, du är sedd. Du behöver inget frukta, inte vara rädd. Men inga vänner jag har, verkligens tortyr, en känsla av att aldrig fått ett svar. Bortstött av familj och vänner, det finns ingen som med mig känner. Ingen Vill veta av mitt goda jag, min person, ingen ger mig chansen. Alltid få avslag, ett ständigt obehag, allt utan undantag, det är lika sant, lika konstant som en grundlag. Aldrig komma ifrån det som plågar, alltid stå ut för inget annat jag vågar. Hör min historia, det finns andra som jag. Ensamma i sina vråar, plågas och övergivenheten inom oss vrålar. Trösten om man på den tror är att inget är konstant, men i framtiden blir det kostsamt. Våga tro på det vackra, framhäv ditt goda, din inre och yttre skönhet, änga dig åt eftertänksamhet och gör det i all ärlighet. Fundera på vem du är? Vem du vill vara och vem du kan bli? Vad du kan göra? Hur du kan göra och vem du ska återinföra utan att skadliggöra? Med vem du ska ta nästa kliv och Släppa in i ditt vuxenliv




Fri vers (Spoken word/Slam) av Piabeatricee
Läst 243 gånger och applåderad av 9 personer
Publicerad 2019-02-10 17:04



Bookmark and Share


  danne //
Modigt att släppa fram ensamhetens tryckande känsla, visst känns mycket hopplöst där man är, ändå på något sätt finns en styrka där, kanske kamplust att få bli sed ! Den driver på , ett slags hopp med andra ord !

Har liknade erfarenhet av just det slaget, även om varje människas öde är unik så kan man spegla av sig själv i andra .

Jätte fint och modigt av dig
kram / Danne
2019-02-10
  > Nästa text
< Föregående

Piabeatricee
Piabeatricee