Du känner dig inte ensam, inte alls. Varför skulle du göra det? Du är änka, mannen din dog, ja, han dog, han "gick inte bort".
Om han gått bort hade han kommit tillbaka, så han dog.
Vi kommer alla att dö och nu var det hans tur, så är det med det.
Du är inte ensam, inte alls, du har barnen, era barn, du kan ringa dem när du vill om du behöver prata, OM du behöver prata.
Det behöver du inte.
Du klarar dig så bra så.
Pensionärsförening?, sa någon, NEJ TACK, sa du och om du inte känner dig ensam innan, kommer du avgjort att göra det där.
Du ringer din svägerska, hon låter så hurtig, tyvärr hon kan inte prata nu, hon är på väg till teater, men "ring gärna igen, om du känner dig ensam".
"Ensam kan du vara själv", säger du, nej det säger du inte, du säger "ha det så trevligt på teatern".
Du vet mycket väl att svägerskan aldrig går på teater.
Du tänker då inte störa denna svägerska mer.
Ensam är du INTE, du trivs med att vara själv. Så det så.
Du slår, trots allt, numret till ett av barnen. Hon blir kanske glad, tänker du.
Du låter inte samtalet gå fram. Tänk om du stör
du vill inte att barnen skall bära din sorg.
De skulle höra på din röst hur det är med dig.
Du hör en katt jama olyckligt därute.
Den tystnar inte, du går ut till katten, den kommer bort till dig.
Du letat efter ägaren, hela dagen och hela nästa dag.
Du hittar ingen som vill kännas vid katten.
Du tar in katten.
- Hur tar man hand om en katt?
Du googlar. Du lär dig. Ni blir vänner katten och du.
Du ringer barnen.
"Men mamma, nu har det vänt, du låter så glad.", säger de.
Du förstår att du var ensam, trots att du inte visste om det.
Du ringer svägerskan igen, du har din gladaste röst.
Hon kommer och beundrar din katt.
Livet är ensamt ibland, men det blir mindre ensamt med en katt, en svägerska och med barnen förstås.