Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Du var en droppe i stormen som alltid slog ut mig


Du har förändrats.
Inte lika dramatiskt som från en årstid till nästa
Bara lika plågsamt.
Man trivs alltid som bäst
precis där man står,
trots allt.
För vem vet vad som finns där ute,
annat än det som nyss har lämnats.

Här är vi nu,
så fulla att vi kanske aldrig tar oss härifrån.
Helt utan hemligheter
då vi avslöjar och skapar nya
allteftersom kvällen springer ifrån oss.

Du och jag vågar alltid följa med hela vägen,
den är bara sällan den rätta att gå.
Men allt vi verkar känna till
är att modet väntar i nästa korsning.

Det finns något oundvikligt i misstag älskling,
nästan mer för oss än alla andra.
Ser du
att jag har lärt mig något av tiden?

Snälla, bli inte arg.
Ibland gör vi saker utan att tänka på varandra.
Att vara människa är en besvikelse för hundratusentals,
och vem orkar bära mycket mer än så?
Det är bara ett exempel
på lugnet som vilar i enformigheten.

Men jag skulle ge dig alla åren,
förhandla med en hel värld
så länge du minns varför du valde att stanna.

Allra helst när vi redan gått fel.

Till slut dör vi i vår egen famn.
Men om åren som kantades av vänlighet
blir fler än ursäkterna vi köpslog med,
kanske någon tar vår hand nära slutet.




Fri vers av abobby
Läst 25 gånger
Publicerad 2019-02-11 23:02



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

abobby
abobby