Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Evigt Stamträd

Ögon av blåaste metall
Skär igenom mitt sköra hjärta av glas
Lämnad som ett förvirrat tomt skal
Med evigt blödande sår
Fyllde hålet med allt som påminde om dig
Och känslan som var bara vår

Innan du spred dig i mitt DNA
Skar jag bort dig med mitt flammande svärd
Sprang sedan på mina egna ben
tills jag insåg flykten var i cirklar runt oss
Jag var tillbaka på samma ruta igen
Samtidigt hade du frusit fast
av din egen kyliga stolthet
där vi gjort vårt senaste avsked

Ser äntligen igenom din massiva bergvägg av is
För första gången ser jag sanningen och dig
Din famn växer fast i mig med osynliga förgreningar som avkodar mitt eviga cellminne
Och vi slår rot i den magiska skogen som var vårt hem




Fri vers (Fri form) av Jean Darc
Läst 114 gånger och applåderad av 12 personer
Publicerad 2019-02-12 00:09



Bookmark and Share


  HelenaW VIP
Denna tar jag med mig, så vackert och starkt skrivet.. Den växer för varje läsning! Bokmärke..
2019-02-17

    Elinor Sörensson VIP
Den mest smärtfulla och mest vackra blues-poesi. Du är så begåvad! Älskar din poesi.
2019-02-15

  WyS VIP
Smärtsamt och vackert på en och samma gång!
2019-02-15

  Kungskobran VIP
Fin poesi som berör
2019-02-12

    Sefarge VIP
Skrivelse
att membrera
I det inre
Diktsinnet!
;)

2019-02-12

  Bengt Malmsten VIP
Innerligheten finner fotfäste i din text! Härligt!!
2019-02-12

  Otippat VIP
Wow jag flyger med dig..
2019-02-12
  > Nästa text
< Föregående

Jean Darc
Jean Darc