Hon är inte avundsjuk, hon unnar alla andra glädje och allt gott,
själv har hon fått mycket av glädje och sånt.
Hon är INTE avundsjuk.
Man kan inte få allt i livet, så det så.
Hur definierar man avundsjuka?
Är det så att man verkligen känner sig sjuk? "Grön av avund", det har hon ju hört.
En gång var hon verkligen grön i ansiktet, det såg hon själv i badrumsspegeln och sjuk var hon men det var en vanlig (inte så simpel) magsjuka, alltså ingen avundsjuka.
Hon är inte avundsjuk och absolut inte missunnsam, hon är så glad åt vännernas alla små "efterrätter".
Hon lyssnar mer än gärna, verkligen, när hon får höra om dessa underbara små människor, hur de utvecklas, om allt lustigt och klokt de säger, om hur vackra de är och så vidare och så vidare och så vidare...

Då för länge, länge sedan när hon längtade efter egna barn, tyckte hon det var helt underbart att få följa andras barn i deras utveckling.
De dröjde inte så värst länge innan de egna ätteläggen dök upp, ett efter ett, efter ett, efter ett.
Men hon minns en kort tid, när hon inte orkade titta ner i någons barnvagn...
Det var en kort tid.
Adoption dök upp som snabb tanke, då fanns det redan ett barn i magen.

Barnbarn - det går ju att vara extramormor - det är helt underbart. Det är som chokladpudding, fast 1000 gånger bättre.

Avundsjuk på mormödrar är hon INTE.
Men numera undviker hon att läsa dödsannonser på kvinnor i hennes ålder och äldre.

"Hade HON också barnbarn!!!"
Där går kanske gränsen.
Vara avundsjuk (!) på någon som är död.