Det var på tiden. Tillslut kom jag ut på andra sidan,
men det var inte detta jag hade föreställt mig.
Eller var det kanske det? Blev plötsligt osäker.

Jo, min förhoppning var annorlunda
men verkligheten verkar stämma ganska bra överens med förväntningarna.
Det tar ju en stund att komma ifatt efter nästan tre års resa i hyperrymden.

Men jag är glad över att vara framme förstås.
Flera år av att ensam färdas förbi och genom världar
mot en destination jag inte ens var säker fanns, var stundtals outhärdligt.

Som tur var, hade jag med mig flera av de gamla skrifterna, som i stunder av hopplöshet gav mig ro. Det bisarra är att de borde tagit kol på mig, och utan att helt ha identifierat varför det inte gjorde det så blev min själ trygg av att läsa sådana vackra tankar.

Särskilt Aristofanes tal var inspirerande, där en slags sagolik trovärdighet höll ihop ramarna för en extraordinär berättelse om gudarna, kärleken och människan.

Så står jag här, vid denna nya och tomma plats.
Jag lämnade känslor bakom mig och förde minnen med mig.
Utforska den här vildmarken kommer jag att göra, här kommer jag också dö.
Men vad det kommer bli av detta i slutändan, vet bara ödet och gudarna.