Ett litet liv raseras
utav dess egen hand.
Ur ögonvrån passeras
efreetetiters land.
Där flimrar skönt och sjuder
av myllermylleliv
men likt en liksuck ljuder
harangen halluciv.

Ett litet liv oreras
av suckarsocknens präst
och prydligt presenteras
fragmenten av en gäst.
Men gästen på perrongen
har handen undanfört
och prostpostludiumsången
utekar obönhört.

Jag reser runt passagens land
ur öppen ögonvrå,
här visslar pipors stål mot strand
av hålbestrålat strå.
Här sjunger ljung till vila
och feberfän till fest
där vakans vagn vill ila
från tid där jag var gäst.

Och strödda städer tronar
på kullar av jaspis,
som möter markens monar
i sandens paradis.
Där strövar stränders söner
ur gatutiden tung
och källors krafter kröner
var slocknad slav till kung.

Det landet införlemmas
i brutna ben när syn
som vet att den skall skämmas
bevarar varje dyn.
Men har jag makt att liv rasera
av fruktan, blott, att finnas till,
är makten min att utpassera
på detta sättet, om jag vill.