De händelser som jag skall berätta om inträffade sommaren 1982, då jag just hade fått anställning på Kapitalbanken. Det var på grund av denna anställning som allt skedde. Ty utan den skulle jag aldrig ha lärt känna Maud, och det är snarare henne än mig själv som det hela handlar om.
Tjänsten var ganska välbetald och därmed var den eftertraktad. Jag insåg att jag hade haft tur som lyckats få chansen på en storbank. Naturligtvis vågade man inte sätta mig i kassan direkt, jag var ju alldeles utan adekvat erfarenhet och nästan en tonåring – hade precis hunnit fylla tjugo. Dessutom var det mitt livs första riktiga jobb.
Maud var min närmaste medarbetare. Hon var nära på så sätt att hon var den som höll ett vakande öga över mig. Jag övade på att räkna pengar, och det skulle jag göra inledningsvis i tre dagar. Sedan skulle jag få öva på att trycka på knappar. Särskilt snabb var jag inte, och det fick jag snart höra, men det gick framåt och felen var få. Jag skulle inte få börja med jobbet på riktigt förrän felen var nere i noll, så det var bara att kämpa på.
Sanningen att säga var jag livrädd för att misslyckas, få dåliga eller inga referenser, och tvingas börja mitt vuxna liv med att gå till Soc. Det var en naturlig fruktan, men inte desto mindre plågsam. Maud skällde aldrig på mig, hon sade vad hon ansåg i en egendomligt saklig ton. För mig lät det som att allt var inlärt. Hon var inte instruktör, en sådan skulle jag få när man väl lät mig komma i kassatjänst, och dit var det minst två veckor hade jag fått höra. Samtidigt kunde jag inte sluta fråga mig om andra hade fått höra det också eller om det var bara jag.
Rätt fåfängt försökte jag avfärda mina egna funderingar. Den första lunchrasten tog jag min tillflykt till Gallerian, och där blev jag sittande i tankar så intensiva att jag nätt och jämnt hann tillbaka i tid. Ja, det hade inte varit någon höjdare att missa tiden redan den första dagen. Dag två skulle jag sätta mig i lunchrummet istället, och det var då som det började.
Detta lunchrum var hyggligt tilltaget ytmässigt, och där fanns allt man behövde. När jag hade suttit i den fönsterlösa salen i endast fem minuter kom Maud in, tog ut sin lunchmatlåda ur kylen och placerade sig i ett hörn till synes så långt från mig som man kunde komma. Nu var det inte på grund av mig, även om jag till en början trodde motsatsen, som hon satte sig där. Det var helt enkelt så, att hon hade bestämt sig sedan länge för att sitta på den platsen. Just där befann man sig inte omedelbart under någon taklampa. Hon är ljusskygg, skulle jag tänka när väl sanningen stod klar. Men den här dagen gjorde den ju inte det. Förvånansvärt nog gav hon mig inte en blick, trots att hon måste ha vetat att jag iakttog henne.
Det var något med hennes rörelser, något som inte var riktigt vad det borde. De var sävliga och stela. Huvudet satt som på en stjälk, inte en hals. Stjälken var dock varken gracil eller vacker, utan mer som ett pansar. Det var som att hela hon var inklädd i en riddarrustning som hindrade henne från att röra sig smidigt, och samtidigt gav henne ett ofrivilligt drag av högdragenhet. Jag var säker på att hon inte ville vara sådan, och lika säker var jag på att det inte var något sjukligt. Nej, inte sjukligt, bara annorlunda, men för all del oroväckande.
Det riktigt obehagliga började när hon tog fram sina plastbestick och började skrapa i matlådan med dem. Hon hade inte värmt upp sin lunch, så jag förmodade att det var sallad hon åt. Men vad var de där vita knytena i så fall som hon förde till munnen – de liknade stora myrägg. Vad de än var för något, så lät hennes skrapande med gaffeln förfärligt. Förgäves gjorde jag ett försök att inte låtsas om det. Var och en får väl skrapa i lådan som vill det, försökte jag tänka. Nu har jag det, slog det mig. Det är friterade räkor eller något.
Fast det förklarade förstås inte att hon ville äta maten kall. Och det ursäktade inte hennes handrörelser. Hon tycktes ha svårt att hålla i en gaffel på ett normalt sätt. Nu insåg jag att hon knappast var rätt person att tala om andras långsamhet. Om jag hade vågat det skulle jag ha kört ned orden i luftstrupen på henne.
Sedan stod hon och diskade matlådan i en evighet. Jag hörde kollegan som köade bakom henne harkla sig av otålighet. Själv reste jag mig inte från min stol förrän Maud hade lämnat salen. Som tur var tog inte kollegan hälften så lång tid på sig som hon, och överlämnade efter sitt värv vänligt diskborsten till mig.
Jag tog ett resolut tag om densamma. Tydligen var jag mer nervös än jag hade verkat, för min diskning resulterade i en stor pöl av vatten och skum nedanför hon. Jisses, tänkte jag, och torkade upp sörjan med en pappersservett. Ingen hade sett något, och jag kunde gå ut på en kort lunchpromenad.
På vägen över Sergels torg sneglade jag mot fönstren till Wimpy’s, blev sugen trots att jag var mätt och lyckades med nöd och näppe motstå frestelsen att gå in. Kort senare befann jag mig i Gallerian igen. Jag skulle bara gå genom den, tittshoppa, hade jag tänkt, och kanske hitta en bra videobandspelare, något som jag hade suktat efter i månader och snart kunde få råd till att köpa. Titten skulle snart vara gjord, då det bara fanns en hi-fibutik i hela Gallerian – Elofanten Video, vilken för att göra saken krångligare låg på det övre planet.
Nu visste jag precis var affären låg, så för just mig innebar det inget problem. Jag hade varit där ett halvår tidigare, bara för att titta på priser och utbud. Något inom mig hoppades på att priserna nu skulle ha gått ned men utbudet upp. En egen video skulle göra livet roligare, vännerna skulle komma hem till mig oftare, trots att jag bodde i en trång etta i Jordbro, kort sagt allt skulle ta fart på allvar. Herregud vilka drömmar det kunde få plats i en sådan apparat!
Men jag kom aldrig så långt som till rulltrappan. Inte den här dagen. En impuls fick mig att springa in i leksaksaffären nära entrén. I ögonvrån hade jag sett någon som liknade Maud stå mitt ute i kommersytan hur stilla som helst och stirra tomt framför sig. Det var frisyren som gjorde att jag reagerade. En halv minut gick, sedan kunde jag konstatera att det verkligen var hon. Efter ett tag vände hon sig om mycket tvärt där hon stod och började gå tillbaka. Samtidigt som jag frågade mig vad hon kunde ha sett som hade fått henne att stå kvar så länge, lade jag märke till att hon höll händerna framför sig. Hennes fingrar såg ut som att de ville gripa tag i någon eller något. Först då blev jag orolig. Ett barn som fick se henne kunde bli skrämt. Men det hände aldrig. Konfunderad lyckades jag halvt om halvt intala mig att hon bara hade blivit frustrerad över att ha glömt portmonnän i väskan. För någon väska hade hon inte med sig. När hon hade försvunnit ur sikte skyndade jag mig fram till stället där hon hade stått, för att se om det skulle göra mig klokare.
I fjärran kunde jag se en grupp herrar stå och prata. De var högljudda, en smula överförfriskade lät det som. Just när jag funderade över dem märkte jag att jag hade ställt mig på något klet. Det var inget tuggummi som jag först trodde, det såg mer ut som lera eller något. Men det var bra kladdigt, kanske en tappad glasskula som hade smält och börjat torka i värmen. Fast det var inte särskilt varmt, bara tjugo grader, och himlen var täckt av moln.
Jag fick skynda mig till T-centralen för att kunna svabba av skosulan på herrtoaletten, och därefter var det raka spåret till arbetet. Inte heller den här eftermiddagen kom jag för sent. Och jag fick genast sätta mig ned med buntar av hundralappar och börja räkna. Maud slog sig ned mitt emot och gav mig en hastig blick, som väl egentligen inte sade något, men i min fantasi blev det som att hon ville skärskåda mig.
Resten av eftermiddagen plågade jag mig, samtidigt som jag bläddrade genom sedelbuntar, med tanken på att hon kunde ha sett mig under lunchrasten och känt sig förföljd. Att det var därför som hon var så tyst. Jag såg att hon granskade några ark, vad det nu kunde ha stått på dem, men jag förmodar att det var kontoansökningar, kanske till och med sådana som avsåg lån.
Ju mer jag bläddrade, desto mer insåg jag att pengar bara är ett medel, som gör större nytta på banken än i plånboken. De hade slutat framstå som sensationella för mig redan under gårdagen. De var en del av arbetet, inte något som jag skulle ha velat stoppa i en säck och traska ut med. Nu när jag såg dem i mängd föreföll det gåtfullt att någon kunde få begär efter dem. Stackars krakar, tänkte jag, och ändå visste jag att det inte är ett dugg synd om sådana knäppskallar. Det sista får jag nog tillskriva min uppfostran.
Strax efter stängning såg jag att Maud kliade sig i områdena runt ögonen, där det var lätt svullet, som vid en förkylning. Då kom chefen och sade åt henne att sluta och gå till doktorn eller åtminstone köpa sig en ögonsalva istället. Kliandet skulle bara göra saken värre, hette det. Men hon gned egentligen bara, och då borde det inte kunna bli värre. Bacillerna skulle inte ramla in bakom ögonfickorna vad chefen än sade.
Kunde det ha varit ögonirritationen som hade stoppat Maud i Gallerian och fått henne att vända tillbaka så tvärt. Ja, naturligtvis. Kanske hade hon något kroniskt problem som jag inte kunde lista ut vad det var för något annat än i så fall att det hade något med hennes synorgan att göra. Om det var så det var hade hon ett jobbigt problem.
Men att chefen lade sig i. Han var förstås rädd att hon skulle kladda ned arken. Såvitt jag kunde se rann det inte var eller något, men nu erinrade jag mig kladdet som jag hade trampat på i Gallerian. Kunde det vara..? Nej, det var alldeles omöjligt, fastställde jag, för det hade varit alldeles för mycket av varan. Mänskliga ögonsekret kan inte kladda ned på det sättet. I det ögonblicket var jag glad att ingen kunde höra vad jag just hade tänkt.
En vecka gick, och jag hade fått börja med att trycka på knappar. Jag gjorde det två timmar om dagen, för att få upp snabbheten. Något mer enformigt än den övningen får man leta efter. Resten av tiden ägnade jag alltjämt åt att räkna sedlar och mynt, detta trots att kontoret var utrustat med såväl mynt- som sedelräknare. Efteråt har jag förstått att det lika mycket var min ödmjukhet som skulle prövas som att jag blev säker. Knotade gjorde jag aldrig, kaxigheten utvecklade jag först senare i livet, och då hade jag lämnat bankväsendet bakom mig eftersom det inte var där som jag egentligen ville göra karriär.
Jag lade märke till att chefen inte var som han brukade. Hittills hade jag uppfattat honom som skärpt, men nu uppträdde han plötsligt som om någon hade gett honom ett slag i huvudet. Andra fick tänka åt honom, och han glömde sina saker överallt, till och med plånboken. Det var jag som hittade den sistnämnda, och han tackade mig som pliktskyldigast innan han gick och satte sig i sitt rum.
Det rummet, för övrigt, var sprängfyllt av pärmar. Från källare till vind skulle man ha kunnat säga och kanske ha fått honom att skratta på kuppen, för han var allt som oftast glad till sinnes. Ingen var rädd för honom i alla fall. Men nu var det ingen som skojade, eftersom det uppenbarligen hade hänt något. Och den enda som inte verkade fästa någon uppmärksamhet vid det var Maud.
Nej, Maud var precis som vanligt, hon, och när jag frågade henne om hon visste något om vad det var som hände, varför vår chef betedde sig som om han inte visste ut eller in längre, fick jag svaret att jag inte skulle bry mig om det.
Det blev en av kassörerna som fick säga det istället. Hon gjorde det avsides, för naturligtvis ville hon inte att chefen skulle höra att vi pratade om honom. På så sätt fick jag alltså veta att mannens bäste vän hade försvunnit i helgen, och eftersom denne inte hade lämnat något meddelande efter sig ens till sin fru trodde man nu att han antingen hade råkat ut för en olycka eller bragts om livet. Ja, det var allt fasansfulla nyheter, och jag insåg genast att det snart kunde bli värre.
Den verkliga bomben slog ned när hon efter några andetag tillade att det var Maud som var den försvunnes fru. Nu skämdes jag, ty hade jag vetat det och sammanhanget skulle jag aldrig ha frågat just den kvinnan om vad som hade hänt med vår chef. Jag bestämde mig för att ligga lågt. Hade jag gått fram till Maud nu och förklarat mig ångerköpt skulle hon genast ha vetat att någon hade pratat bredvid mun. Det var redan en soppa nog som det var, och att jag skulle röra om ytterligare i den fann jag som otänkbart.
Emellertid skulle jag komma att ändra inställning. Det gjorde jag samma dags kväll. Ett naturprogram på TV som följde på Rapport och som handlade om insekter förde mig in på ett helt oväntat spår.
Jag skulle slötitta på programmet, ända tills de zoomade in en gräshoppshona av en specifik art. Vad gjorde hon, den lilla haggan – åt hon inte upp sin make. Jo, minsann. Då spratt det till i mig, och jag fann mig omedelbart på helspänn. Bönsyrsor är ju kända för just det som nu visades. Kanske borde jag inte ha sett någon sensation i det, jag visste så väl varför det skedde. Bra protein till avkomman. Maken offrade sig, det kallas för altruism och bör väl ses som något heroiskt om jag skall vara ärlig. Likväl fann jag det hela vedervärdigt. Hur var hon skapt i sin hjärna, den blivande insektsmodern, som helt plötsligt kunde få för sig att hon skulle äta den som hon så nyligen hade parat sig med. Och som hon förde sig! Hon var alldeles lugn och oberörd, njöt uppenbarligen inte, utan fann det bara självklart att hanen skulle ätas upp efter att ha gjort sitt. Hennes gripfötter rörde sig minimalt. De höll bara fast offret som vilket byte som helst medan hon kalasade på hans stackars kropp. Som om det inte hade varit nog med det började hon med huvudet. Att hon gjorde det var nog det mest barmhärtiga. Men seden att äta ett huvud på någon liknar ändå som jag ser det ingenting. Inte ens traditionen med ett glaserat grishuvud på ett julbord framstår för mig som lika kallblodig.
Så kom jag att tänka på Maud. Hennes armar och händer rörde sig på precis samma sätt som Fru Bönsyrsas, nästan som om människan satt i trans när hon åt. Och jag hade ännu inte slutat undra över vad det var som hon hade i matlådan, de där små vita sakerna som inte det minsta påminde om mat. Hon tycktes ju inte njuta hon heller av att inta sin måltid, utan snarare tråkas ut av den. Och så hennes svullna hud kring ögonen. Den kunde naturligtvis betyda att hon hade gråtit så intensivt och gnuggat bort tårarna från hyn i en sådan grad att den hade blivit alldeles öm och irriterad. Konstigare saker hade definitivt hänt. Men hennes oberördhet i kombination med detta, reell eller inte, störde mig. Hon såg visst inte ut som någon som sörjde eller ens var ledsen. Hon såg ut som någon som ville vara i fred. Vilken underlig människa, tänkte jag. Och jag kunde inte slå bort den tanke som nu trängde sig på – att hon faktiskt kunde ha dödat sin man.
Men varför skulle hon ha gjort det. Utan kunskaper om vare sig henne, maken eller deras förhållande var tankebanan befängd. Jag måste utgå ifrån att den var felaktig.
Där satt jag i fåtöljen, fundersam, och märkte knappt att jag gnagde på min egen vänstertumme. Endast motvilligt reste jag mig småningom, rensade bordet intill och ställde mig sedan vid diskhon i kokvrån.
Min etta var liten, endast tjugotvå kvadrat. Det var knappt att jag fick plats i den, och plastlisterna hade för vana att ramla ned varje gång som jag dammsög och kom åt dem. Att inte städa efter sig skulle snart ha straffat sig, och trots bristen på utrymme längtade jag efter en frys. Frysfacket i kylskåpet var ack så otillräckligt, och på grund av den enkla komforten fick jag gå ut och handla mindre samt oftare istället. Något barskåp hade jag förstås inte heller. Men snart skulle jag åtminstone ha en video. Då skulle på något sätt livet börja.
Inte heller ägde jag någon stereo, men jag hade en bra bandspelare och väldigt många musikkassetter, som jag förvarade i utrymmet ovanför städskåpet. Skulle jag stryka kläder eller som nu diska satte jag så gott som alltid på bandspelaren först. Men i dag glömde jag det, och inte gjorde det mig något. Jag kände fortfarande ingen ro, däremot att jag behövde tänka. Det är svårt att göra det om man skall lyssna på The Clash eller Scorpions samtidigt.
Oron följde med som en ande till kontoret dagen efter. Jag dök upp sist av alla, men fortfarande i tid. Chefen var inte nervös som under gårdagen, eller också hade han insett att han inte kunde låta sig styras av det och därför tagit sig samman, och Maud sade som vanligt ingenting förrän hon behövde säga något. Hur kunde hon uppträda så behärskat. Efter att ha frågat mig själv det sedan gårdagen frågade jag till slut en kollega. Denne knyckte på axlarna, fann det ”icke värt att fundera över”, och det kunde han ha haft rätt i. Om inte om hade varit.
Eftersom det var onsdag skulle arbetsdagen bli litet längre än annars. Vi hade veckomöte på onsdagar mellan klockan halv fem och halv sex. I gengäld fick vi gå tidigare på fredagar, ett utbyte som jag fann fördelaktigt, då ju fredagar är värda mer.
Jag hade förberett mig inför mötet, skrivit ned alla frågor jag kunnat komma på och som hade med min tjänstgöring att göra. Än var de inte många, men det kunde alltid vara bra att visa framfötterna direkt. Det hade jag insett. Så jag var noga med att uppträda som en duktig elev. Alltid skulle det leda till beröm någonstans.
Något beröm blev det dock inte. Det hanns inte med. När Maud som siste man anslöt sig riktades genast uppmärksamheten mot henne. Protokollföraren tappade pennan i rena förskräckelsen, och det var Mauds ögon som var boven. Själv märkte jag först inte vad det var som stod på, eftersom jag satt med ryggen mot salsdörren, och sammalunda gjorde chefen. Hans sjätte sinne fick honom emellertid att vända sig om, och när han hade gjort det ropade han ”Ut! Så där kan du inte se ut!” till Maud, som lydde utan den minsta protest. Hon sade inget ens. Han kom emellertid snart efter, inte direkt ångerfull, men det hördes på honom att han ville förklara sig. Maud stannade inte, utan fortsatte ända till damtoan. Det gnisslade rätt skapligt om dess gångjärn, och därför visste alla som satt kring mötesbordet var hon var. Tre sekunder senare återvände chefen till mötet, sade att vi skulle vänta in Maud när hon hade torkat av beläggningarna runt ögonen – han kallade de ovanliga sekreten så – så att ingen kollega behövde bli illamående.
Medan hon var borta berättade han det som alla på kontoret utom jag hade fått höra – att Maud led av en sällsynt ärftlig ögonsjukdom, att hon inte rådde för någonting och att starka lampor och sinnesrörelser tycktes kunna utlösa symptomen.
Sjukdomen var alltså förklaringen till att hon inte satt i det starka ljuset vid kassan samt att hon valde att vara för sig själv i lunchrummet på det ställe som erbjud bäst vila för ögonen. Om allt detta stämde så var det synd om henne. Det störde ju hennes möjligheter till socialt umgänge och kunde sålunda ytterst ligga bakom hennes fåordighet. Men likväl förklarade det inte hennes egendomliga sätt att föra och hålla händerna, och inte heller berättade det vad det var för en märklig diet hon förde. Hon var alltjämt ett mysterium. Och jag har alltid tillhört de nyfikna.
På torsdagskvällen kom min lumparkompis Elo – som heter Elmer i verkligheten och bär på milda komplex bara för det – på besök. Jag var i princip nyinflyttad och inte alls beredd på att få främmande när inte ens alla flyttlådor var uppackade. Den sista stod kvar innanför dörren. Det var tur att det bara var han. Elo tillhör även han de nyfikna, men han är dessutom en boren skeptiker, så det skall en hel del till för att han skall lyssna med båda öronen. Jag hade några öl i kylskåpet, annars ingenting som dög till kvällsmys, inte ens chips. Sade jag inte att det var ont om plats! Men en öl räckte bra. I fräckhetens namn lade han sig ned i min soffa som för att känna efter hur det var med lyxen att kunna göra vad man ville eftersom det inte stod någon förälder i närheten och hackade på en. Jag vände fåtöljen åt hans håll för att kunna se honom i ögonen medan vi pratade.
Jag började konversationen med att prata om bönsyrsor. När Elo fick höra varför jag prompt ville komma in på det ämnet satte han sig upp som en människa skall i en soffa, men bara för att syna mig. Menade jag allvar? Skulle den där Maud ha ätit upp sin man? En stackars kontorsråtta kunna utföra ett sådant rackarns dåd? Jag försvarade mig med att ingen vet vad var och en är kapabel till förrän saken ställs på sin spets, och han fick till slut medge att det låg något i det. Men han ville inte vara med om att smyga på någon stackars nybliven änka för någon annans hårresande teoriers skull. Och så avrådde han mig skrattretande nog från att titta för mycket på dumburken.
Jag hade faktiskt inte sagt något om att vi skulle smyga på henne, men nu när han ändå nämnde det slog det mig att det väl var precis vad vi borde göra. Om inte annat så för att rentvå kvinnan från all skuld. Elo såg lika roat som överseende på mig, hötte med fingret och sade att polisarbete skall utföras av poliser, inte amatörer. Normalt sett skulle jag ha skänkt honom mitt medhåll där. Jag var ingen barnunge. Men jag litade inte på Maud, hela mitt väsen sade att det var hon som hade haft ihjäl mannen. För vad, invände då som väntat Elo. Han ville veta hur jag hade tänkt, det intresserade honom mer än om änkan var den skyldiga eller inte, och det var typiskt honom. Jag var på vippen att svara ”Bra protein till avkomman”. Men Maud var minst femtio år och vithårig som en åttioåring, det kunde inte vara möjligt. Och någonstans där tog det stopp för mig. Jag kom inte längre, för det fanns inget motiv, såvida det inte gällde pengar. Jag kände på mig att det inte var så. Kanske hade mannen varit en hustrumisshandlare, men då borde väl någon inte minst på jobbet ha märkt något. Nej, så var det förmodligen inte heller. Kanske skulle alltsammans ge sig, men jag var inte nöjd.
Kvällen slutade med att vi åkte in till stan och Götgatan, för att se på film. Vi tittade på någon kriminalfilm, ingen av de bättre, och som jag snart skulle glömma handlingen på. Det jag minns av biobesöket är det som jag sade till Elo efteråt: Vi borde hellre ha tagit oss varsin öl till. Hemma hos mig alltså, för vi ansågs ju för unga att komma in någonstans. Men nu var klockan nio, jag måste hinna sova så att jag orkade pallra mig upp ur sängen nästa dag. Nio är ingen tid egentligen, men jag tar gärna god tid på mig i duschrummet, och jag hade fortfarande inte ätit middag. Elo följde snällt med till Clock, men påstod att han inte ville ha något själv. Han kallade mig skämtsamt för ”bönsyrsa”, och jag fick god lust att knuffa till honom.
Klockan var nästan tio när vi lämnade snabbmatsrestaurangen. Jag måste hem med detsamma. Medveten som jag var om att jag numera förväntades att ta det fulla ansvaret för mitt liv tänkte jag minsann göra det.
Elo, däremot, hade bara fem minuters promenadväg hem. Det var en fördel för honom, han skulle ha kunnat vara ute längre om han hade velat. Å andra sidan hade han inget fast jobb och bodde alltjämt kvar hos sina föräldrar, så någon hänsyn måste han ta.
Innan vi morsade adjö till varandra avslöjade han för mig att han hade blivit betänksam över vad jag hade sagt till honom tidigare under kvällen – att det var något som inte stod rätt till med min arbetskamrat Maud. Han ville veta om jag verkligen menade allvar, om det fanns någon reell grund för mina misstankar. Jag svarade honom ärligt att de än så länge bara var spekulationer. Jag hade ingen rätt att tro någonting. Allt som var konstigt med henne kunde ha naturliga förklaringar.
Det måste ha låtit som att jag försökte övertyga mig själv, för nu såg jag min vän skaka på huvudet. Innan vi skildes åt gav han mig en klapp på axeln. En sak visste vi nu båda, och det var att sista ordet i ämnet inte var sagt.
Dagen efter fick jag veta att Maud hade sjukskrivit sig. Att hon hade gjort det var knappast att förvånas över. Om hon var ovetande om orsaken till makens försvinnande måste hon vara sjuk av oro nu. Vi skulle få stuva om dagsplaneringen, om vem som skulle få göra vad, för med en erfaren räknemänniska borta föll ett större ansvar på mig. Chefen meddelade att det kunde bli aktuellt med övertid, och jag förklarade mig villig att ställa upp trots det korta varslet, vilket fick honom att se nästan roat på mig. Han hade ingen tanke på att trötta ut mig med övertid under inlärningsfasen, fick jag veta. Jag var undantagen. Istället skulle jag få ett hedersuppdrag.
Vad det hedersuppdraget bestod i fick jag veta först på eftermiddagen. När han vinkade in mig till sitt kontor märkte både han och jag att jag ilade som en lydig tjänare, och han förklarade att jag visst inte måste springa. På bordet i hans rum stod en härlig fruktkorg, en blomma samt ett fint kort, som han ville att jag skulle sätta min namnteckning på. Alla andra hade redan gjort det. Korgen och blommorna var till Maud, och kortet hade ingen tryckt text, men chefen hade själv med vacker stil skrivit ”Vi tänker på dig”. Självklart skrev jag genast på, det skulle ha känts pinsamt att inte göra det. Som vanligt tackade jag min lyckliga stjärna för att mina nya medarbetare inte kunde veta vad jag hade tänkt.
Eftersom resten av personalen förmodligen skulle få arbeta övertid var det enklaste att låta mig överlämna korgen, kortet och buketten.
Sålunda gav han mig ledigt resten av dagen, vilket gav mig tid till att ta en sväng förbi Elo. Jag hade maximal tur, skulle jag bli varse, för han var där men inte föräldrarna. Tja, de sistnämnda var väl och arbetade, förstås. Jag frågade aldrig om det, istället frågade jag Elo om han visste hur man hanterade hans fars videofilmkamera. Och det gjorde han. Men skulle han våga ta med den, såvitt han förstod var det ju olagligt att filma folk utan dessas medgivande. Det kunde vi inte ta någon hänsyn till, menade jag, och för övrigt måste det hända ofta att folk kom med på filmer fastän de inte hade bett om det. Han medgav att det låg någon poäng i det, och en knapp timme senare var vi på väg, med filmkamera och allt.
Jag fick lova honom att låta honom sköta filmandet, om det alls skulle bli något sådant. Ingen av oss kände sig säker på det just då, för vi kunde ju inte veta om den som vi – eller rättare sagt jag – ville få med på rullen var hemma. För alla eventualiteters skull inhandlade vi en ny rulle på vägen. Elo påstod att han inte ville vara med på samma film som en eventuell mörderska. I själva verket var det snarast så att han fruktade att fadern skulle få syn på sekvensen och bli putt över att sonen olovandes hade lånat hans dyra filmapparat.
Mauds och hennes mans hus skulle enligt chefens beskrivning ligga litet ensligt till vid skogspartiet söder om Västerhaninge, i ett område som kallas för Skogs Ekeby. Det var inte så värst långt från mina gamla hemtrakter, och jag hade flera före detta klasskamrater som bodde kvar i området. Det skulle bli en enkel match att hitta huset, förstod jag, men Elo var bombsäker på att vi skulle få irra i timmar.
Ibland kan han bli så negativ, vet inte vem han har ärvt det av, och för det mesta förblir hans farhågor obesannade. När så inte sker får han tillfälle att säga ”Vad var det jag sade”, och så kan han hålla på att älta det tills man blir tokig. Som om han njöt av att driva omgivningen till vansinne.
Denna onsdag var ingen sådan dag. Jag visste det i samma stund som vi klev av vid den busstation som låg närmast vårt mål, vilket inte var nära alls. Jag hade talat om för Elo att vi skulle få promenera bortåt två kilometer innan vi var framme, och han var då nästan moltyst, precis som han brukade bli när nya intryck presenterades och det fanns någon med som visste mycket mer än han själv om allt detta för honom så nya. När vi gick på Skogs Ekebyvägen skulle vi utan att jag hade planerat det komma att stanna på flera ställen. Området är otroligt vackert än i dag. Jag visade honom ett kraftigt träd, en fridlyst ek. Varför den hade blivit fridlyst var det ingen jag kände som visste. Det fanns många, somliga större, ekar i närheten. Men nu var den fridlyst, och så var det med den saken. Intill den växte det gott om ängsklockor, prästkragar och violer. På den högra sidan av vägen var det lövskog. Den var gles och fin, påminde om något man kunde ha fått se i Sydsverige, och fick mig att erinra mig alla lyckade svamputflykter ett decennium tidigare.
Småningom nådde vi Tuntorpsvägen. När vi efter att ha gått längs den i femton minuter ungefär och såg huset var det som att hitta en bortsprungen katt. Det var hjärtskärande litet och gulligt, men hade likväl en övervåning. Tomten var inte särskilt välvårdad. Där fanns ett äppelträd som inte hade ansats på åratal, några bärbuskar och en förvildad blomsterrabatt, i och för sig skön att beskåda. Trästaketet, säkert fint en gång, skulle numera ha mått bäst av att hamna på en majbrasa. Huset självt var dock i gott skick. Vi klev in på tomten och knackade på. Där fanns ingen ringklocka, och när ingen kom och öppnade knackade vi en gång till, hårdare.
Besviken ställde jag ned korgen med sitt kort och blomman på den lilla trappen, försökte mig på en busvissling, men det föll inte väl ut. Elo var betydligt duktigare än jag på att vissla. Hans vissling hördes antagligen ända till skogsbrynet som låg endast trettio meter bakom hustomten, och skrämde väl bort vartenda litet kryp på kuppen. Det var tur att det var mitt på dagen och sommar samt måttligt varmt. Det var tur att skogen låg så nära också. Vi hade möjlighet och ork att vänta, och blev vi nödiga skulle det bara vara att springa in i skogen.
Skyn befolkades av vilt flaxande fåglar. Gamar, tänkte jag högt, men det var bara en ovanligt stor flock av alldeles beskedliga kajor. Några av dem satt på takpannorna och kraxade, en enda hade tagit äppelträdet i besittning, men resten betedde sig som rastlösa flygplanspiloter.
Jag gick runt huset, och fann en hög med bråte. Det var plankor, kottar, textilier, ja, allt möjligt som Maud – eller om det var maken – hade tänkt bränna. Om det började regna skulle det bli genomsurt och omöjligt att antända. Frågan var hur gammal skräphögen var. Jag tyckte att den såg ny ut, men är det något jag vet så är det att skenet lätt kan bedra. Medan jag tittade på högen hörde jag Elo busvissla igen och ropa ”Kom!”. Äntligen, tänkte jag, och kände en stunds verklig lättnad.
Nu visade den sig bara vara en respit. När jag nådde framsidan igen stod Elo kvar på sin plats utan att ha tagit fram filmkameran. Han pekade på dörren, som verkade ha gått upp av sig själv, och frågade mig om jag tyckte att vi skulle gå in. Jag bestämde att vi bara skulle öppna den helt och ropa på Maud, så det gjorde vi. Vi hörde ett märkligt ljud inifrån. Det lät som när ett djur ylar av smärta. Det är väl karln som har blivit instängd i källaren, halvskämtade jag, men Elo tyckte inte alls att jag var rolig. Han hade börjat få gåshud, vilket syntes i hela hans ansikte.
Så vi klev på, jag med presenterna från jobbet och han med filmkameran, som han dock inte hade satt i gång än. Var beredd, befallde jag.
En mörk, vindlande trappa ledde till övervåningen, och det var därifrån som ljudet kom. Jag hörde mig själv ropa Mauds namn flera gånger, i den precis infunna tron att hon kanske var i fara, att någon hade gjort inbrott och att hon hade blivit nedslagen och nu inte kunde ta sig upp från golvet. Fast jag såg inga tecken på stök eller strid någonstans. Om någon hade försökt fly skulle trasmattorna ha halkat åt sidan. Något skulle ha ramlat och krossats.
Ju närmare sovrumsdörren vi kom, desto starkare kände vi att det doftade konstigt. Inte otäckt, bara annorlunda. Det doftade som en misslyckad parfym av ett sämre märke. För mycket liljekonvaljsubstitut eller något. Jag har aldrig gillat konstgjorda blomdofter, de känns inte naturliga. Enligt min åsikt skall människor och boningar lukta så litet som möjligt. Däremot blev jag inte skrämd av det jag kände.
I sängen låg Maud och vred sig. Hon vände ryggen mot oss när vi kom. Sängkläderna var dyblöta av något mystiskt klet, och hon vägrade att låta oss lyfta lakanet. Fast nu hade Elo repat mod. Med ett ryck slet han bort tyget. Själv tog jag instinktivt tag i kvinnan. Något sade mig att hon hade tänkt anfalla min kompis. I samma stund som jag gjorde det insåg jag att det inte var en människa som jag höll fast. Där händerna skulle ha suttit fann jag två grönskimrande gripfötter. I samma veva som jag gjorde detta fruktansvärda konstaterande lossnade ögonen från hennes ansikte, och jag stirrade in i två jättelika fasettglober. Jag var knappt medveten om att Elo hade sinnesnärvaron i behåll eller att han hade börjat filma.
I den fuskliljekonvaljdoftande geggan hittade vi ett dussin decimeterstora bollar. De var mjuka och varma, och vi förstod att de kom från henne. Det var levande ägg från en ickemänsklig, intelligent varelse. Jag sade åt Elo att hålla sig borta från dem så att de inte gick sönder.
Hon hade för ont att kunna attackera på riktigt, och jag misstänkte att det skulle bli fler ägg. Men när hon hade lagt det sista och sedan återfått krafterna skulle hon troligen göra allt för att dölja sin hemlighet. Vi måste ur huset illa kvickt. Jag bestämde att Elo skulle backa ut samtidigt som han filmade. Han gjorde som jag sade, sedan släppte jag kvinnovarelsen och sprang ned allt vad tygeln höll och stannade först när jag åter var i det fria. Elo stod och väntade. När han sporde vad vi skulle göra nu tecknade jag åt honom att följa mig.
Alltjämt hade jag brädhögen på baksidan i färskt minne. Jag kunde inte släppa att den fanns där, utan beordrade Elo att filma medan jag sparkade bort bråten för att se vad som dolde sig inunder.
Vi skulle finna att det var precis som jag hade anat – där låg kvarlevorna efter Mauds make, det lilla som var. Hon hade festat ordentligt. När vi hade filmat vad vi måste sprang vi så fort vi kunde längs Tuntorpsvägen och sedan något långsammare längs Skogs Ekebyvägen, vilken vi följde ända tills vi nådde den mer trafikerade Tungelstavägen och busstationen. Den närmaste polisstationen låg i Handen, dit vi lyckades ta oss utan komplikationer.
Maud kom aldrig tillbaka från sin sjukskrivning. Jag blev kvar på Kapitalbanken i tre år, sedan började jag studera till socionom på Stockholms universitet. Ungefär två veckor efter det att vi hade lämnat filmen till polisen blev Elo och jag kallade till ett möte med några allvarliga herrar i ett grått hus på Kungsholmen. Där fick vi skriva på en förbindelse att aldrig yppa till media vår historia. Innan dess hade vi lovat samma sak muntligt. De ville inte säga vad som skulle hända med Maud, mer än att hon officiellt och för all framtid skulle klassas som avliden.
Efter ytterligare några veckor fick jag ett maskinskrivet brev. Det luktade konstigt om det, så jag fick genast onda aningar om vem som hade skickat det. Men jag öppnade det i alla fall för att se vad som stod. Och hör och häpna. Där stod endast följande:
”Du är skittaskig, skittaskig, skittaskig! Du har förstört allting för alla. Du är skittaskig! Skittaskig!”
Jag skrynklade ihop brevet, kastade det och gick vidare i livet.


December 2018