Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
alldeles för många år senare.


En text till dig, precis som jag lovade.

Jag undrar vad du gör idag, om du tänker på mig någon gång eller om du faktiskt raderade mig en gång för alla den kvällen. Jag tror att du var den enda som lyckades ljuga för mig. Som kunde se mig i ögonen och lova mig hela världen. Lova dig och mig ett liv.

Vi skulle ju göra livet till ett kaos. Det var vårat kaos och enligt oss så var det finare än det perfekta, vart du än letar så kommer inget vara finare. Det var det vi trodde. Till hundra procent. Inget skulle kunna ta dig från mig eller tvärtom. Med dig i ett stenhårt grepp så grät jag i dina armar. Jag sa att det var så hopplöst. Att vi hade försökt alldeles för många gånger att hitta varandra och hur gärna vi än ville vara varandras så kommer vi aldrig att bli det. Och som ett svar på din obesvarade fråga så slapp du ditt lika hårda tag om mig och du var helt plötsligt fri. Du behövde inte bråka med mig för att ta en liten paus, du behövde inte låtsas som att jag gjorde något fel så att du inte ville prata med mig. Nej, nu kunde du ju bara vara tyst och acceptera att vi hade kompletterat varandra äntligen. Det vi hade bråkat om så många gånger, det vi hade kämpat för.

 

Du ville att jag skulle byta låt. Du ville inte höra Veronica Maggio sjunga ’’snälla bli min’’ för du kände igen dig alldeles för mycket i texten. Du ville aldrig uttala dom orden till henne. Det är lite pinsamt att tänka på det idag. Att jag trodde att jag betydde något för dig fortfarande. Visst du sa det hela tiden. Att du saknade mig.

’’Jag saknar dig Flisan.’’ Och du var den enda som jag kunde sakna tillbaka utan att ens ha rört dig.

Kommer du ihåg hur den första kramen kändes?
Kommer du ihåg om det pirrade i kroppen när vi kysstes?
Kommer du ihåg om du äntligen kände dig hemma?
Kommer du ihåg om du äntligen kände dig hel?

Det är okej, jag kommer inte heller ihåg. Jag var så bergsäker på att jag skulle komma ihåg allt väl den dagen när jag kommer kunna formulera oss i ord, men när jag gjorde det så kunde jag för allt i mig inte komma ihåg om vi tog över världen den där stunden. När två blev en äntligen. Du skulle vara så speciell. Du skulle vara den som jag aldrig glömde. Men sen blev det fel någonstans, kanske en kortslutning. Något måste ju ha gått sönder. För du blev en i mängden till slut. Den som jag nog hade varit så hopplöst kär i så många år blev helt plötsligt en i mängden. Och jag fick samla mig själv för att hitta energi att skriva något alls. 

 

Jag undrar vad du gör idag, om du tänker på mig någon gång eller om du faktiskt raderade mig en gång för alla den kvällen.




Fri vers (Fri form) av Flisan
Läst 191 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2019-02-14 15:32



Bookmark and Share


  Stay Golden
:'( Så kärt.
2019-02-15
  > Nästa text
< Föregående

Flisan
Flisan