Måsarna seglar på himmelens hav,
solen blänker i vågen.
Vi promenerar bland mossa och lav,
känner oss glada i hågen.
Inne i växthusets värmande ugn
dricker vi kaffe i ro och lugn,
pratar om livets under
och dess växlande stunder.

Människan tillhör naturens förlopp.
Liksom fröet i jorden
gräves hon ner och växer hon opp,
hur man nu vänder på orden.
Hoppet om himlen hon också har.
Människan har sin gudomlighet kvar.
Sedan hon lagts i graven,
svävar hon bort över haven.

Kanske vi seglar som måsarna gör
redan i denna månad?
Himlen står bakom, bredvid och framför
liksom av evighet lånad.
Vårvinterdagar så som den här
visar att livet av evighet är,
att det väntar en himmel
bortom måsarnas vimmel!