Småblommig tunn sanddallätt bris 

som bilder ur dessa filmer då han och

hon krockar mitt i vimlet 

så är min dröm och även din du 

skulle knyta behärskningen så hårt att 

din slitna läderväska sträcks i vita fåror 

du skulle hoppas att hon bodde kvar där 

så du i slutfasen av mitt öppna hopp

sliter knapparna ur klänning utfläkt 

kippande skulle du ömt plocka mig 

och jag tvekar här just här för jag har 

inga böner kvar och det som aldrig blev 

var livet. Jag tänker skydda det det tror 

jag tänker värma mig vid lögnens 

halvsanning den som fäktar vilt och aldrig 

kan bli utredd intrasslad för inte du 

inte ens du får veta. Det delar jag med gud. 

Innehållet prasslande i säckar små ihåliga 

så små så sköra att söndras de så dör jag 

Jag dör där i entrén där finlandssvensken

skjuter upp sina levnadsår de år du vigt 

ditt liv till 

dör. Död. Du bär mig till era vatten dammar

kroppen speglar sig i fel himmel och 

jag får aldrig mer se henne. Den lille.