vi låter fötterna sparka snäcksanden till dammiga virvlar

i protest mot gårdagskvällens storm

förminskar henne till ett sandskrev, reducerad till intet i den lilla fickan av lä dit vinden inte når

hennes tidvatten under nattens måne lyfter upp ditt kvarlämnade strandparasoll

låter det följa med till en annan vik

längre bort din strandade picknick-korg

där din doft ännu kan anas

Det är små flisor av flinta och Spotify-toner av Queen

Tårar som ibland flödar över

vid den stilla promenaden hemåt

Associationer till stunder när du ännu var nära

som timmarna när vi skalade räkor halva natten till den fjärde juli,

klaviaturen där du lockade fram dina improvisationer,

vid alla de tillfällen när jag trodde att du inte lyssnade

men i själva verket var mer koncentrerad än annars

Hur tonerna skärpte dina sinnen

hur de kom inom dig och fick utlopp vid mitt piano

Idag är samtalen nära igen

och jag anar din hud under min

hur hela du berör

fast livet färgats i andra toner

men ändå i trots mot stormens elegi

© Birgitta Wäppling, 16 februari 2019