Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kris

När man tänker på suicid nästan varje dag så innebär det att det är mer eller mindre kris. Jag har fått reda på av min psykolog att han tror att jag blir kvar här på rättspsykiatriska minst i ett år till.
Längtan att komma ur min utmattade kropp, slippa oron och ångesten. Komma hem till kärleken, glädjen och friden.
Jag kan så väl känna in och förstå alla dessa avhoppare.
Men jag är en krigare, kämpe och överlevnadskonstnär.
Jag har gått genom eld och is och jag ber till min Gud om kraft, mod och klarsyn. Men jag känner mig nästan helt slut idag.
Det blåser friskt ute, och inom en överskådlig framtid är det vår.
Jag när en dödslängtan. Sitter på mitt rum och undrar om det jobbar någon vettig personal idag att prata med. Jag kommer inte att ta livet av mig. Det är en inre röst som säger; vänta, din tid kommer, du har så mycket att ge och ta emot Johan, när du har tagit dig så här långt genom helveten och kval så kan du lika gärna fortsätta framåt. Tids nog anländer du till himmelriket.
Jag vet inte vad som är bäst. Eftersom man ska dö en vacker dag så kan man ju lika gärna se till att göra det nu. Få det överstökat. Jag är konstant övertrött, känns som att jag har sprungit en maraton för mycket. Eller, som nu, så känner jag inte min kropp. Det är som att det går en säkring så att jag varken känner min kropp eller mina känslor. Någonting känner jag, sorg, längtan, och en tyst desperation över att jag känner mig så ensam. Om jag hade några kartor med sömntabletter, tillräckligt många för att döda mig, skulle jag ta dom då?
Jag vet inte, kanske. Det borde finnas en klinik som ger gratis dödshjälp. Jag har inte bett om det här avskyvärda jävla livet!
Men samtidigt har jag en livslust någonstans inom mig, en revanschlystnad och hunger efter kärleksfull kontakt med andra människor. Jag har mycket kärlek att ge. Jag är värd att bli älskad, som alla. Jag borde gå ut och haffa en personal. Och säga vad då till? Jag mår dåligt. Jag vet inte om jag vill leva längre. Nej, suicid ska man inte nämna, för då ryker frigång och permission. Jag känner en förtvivlan över att jag ska vara på detta hemska ställe i minst ett år till, som psykologen sa. Vet inte om jag pallar med det. Gud, hjälp mig och alla andra nödställda stackars människor i katastrofer och kriser. Amen




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 211 gånger
Publicerad 2019-02-16 15:13



Bookmark and Share


    All my ghosts
Du skriver starkt. Det vräks ut så mycket värdelöst trams både här och överallt online, i media, i samhällsbruset. Dina ord är verkliga. De betyder någonting. Det är stor skillnad. Fortsätt att skriva dina inspirerande texter!

2019-02-16
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP