En efter en sjönk de svävande ljusalverna med ett
surrande läte ned mot marken. Till slut täcktes hela
området av deras närvaro. Det blänkte och glittrade
som om en silver lik hinna fallit ned och täckt marken.
En av de resligare ljusalverna vid namn Dareios, hävde
sig svävande upp på en sten och började prata.

- Fränder och vänner av vår ätt, vi har mottagit er vädjan
om hjälp. Förklara och ge oss instruktioner om vad vi kan
göra för att hjälpa er.

Till en början var de bofasta alverna förstummade och
tagna av den överväldigande upplevelsen. Allt hade så
plötsligt uppenbarat sig ...... som en hägring. När för-
trollningen till slut släppte sitt grepp om dem, steg
alven Ariel fram och förklarade.

- Vi tackar för att ni hört vår bön och vädjan. Vi är
tvingade att fly och lämna våra boplatser. Människan
tränger undan oss allt mer. De skövlar och plundrar
skogarna och haven utan hänsyn. Vi riskerar att utrotas
om vi stannar kvar. Vi har därför byggt en "Slända". Den
behöver er energi och svävarförmåga för att kunna lyfta
och flyga genom "Kvisthålet" som för oss till "Terra Nova".
Varje vinge behöver anslutas och täckas med minst 100 st
av era esoteriska kroppar. De som blir övertaliga kan häkta
sig fast vid Sländans kropp, för att öka flygförmågan.

Dareios och de andra ljusalverna började då nyfiket granska
och betrakta Sländan. Det här var något nytt. De såg att
vingarna endast bestod av ett nätverk ...... ordnat i ett slags
trådmönster. Varje hålrum var ämnat för en ljusalv. Om
alla hålrummen fylldes, uppstod ett skikt med den svävande
energiförmågan , de ägde. Dareios nickade med en införstådd
min.

- Så sant, så sant, nöden är uppfinningens moder, utbrast han.

Nu blev det bråttom. Alverna fyllde raskt Sländan med alla
djuren från inhägnaden. De sista redskapen från husen föstes
in i de små utrymmena som fanns kvar. När allt var klart för
avfärd, vände de sina blickar mot fälten, ängarna, trädgårdarna,
husen, och de vajande träden som tycktes buga sig till avsked.
Många var de suckar och tårögda ansikten som slutligen
vände sig mot Sländan för att stiga in iden. Minnen var allt de
kunde ta med sig. När alla stigit in och tagit plats, satte sig alven
Ariel i Sländans främre del, huvudet ....den s.k. förarkabinen.
En styrman var placerad i vardera ögat, med Ariel i nosen.

Utanför var det full aktivitet. Ljusalverna svävade ned och
täckte hålrummen i vingarna med sina kroppar. Över sländans
hela ytterskal, omslöt sig resten av ljusalverna, som om de
försökte spinna in den i en kokong, som om de försökte föda
den till liv.
När allt var klart för start, tog Ariel kontakt med hjälp av
telepati och kommunicerade med ljusalverna på vingarna,
att starta och styra enligt hans instruktioner.
Sländan började då skälva och skaka, sedan lyfte den med
ett vinande ljud .... inte helt olikt en klagosång över ett sorgligt
öde.

Allt gick nu mycket fort. Sländan accelererade med hög fart
upp i luften. Ariel fick av styrmännen fortlöpande information
om läget då han ledsagade ljusalverna om positionen. När de
nådde Kvisthålet beordrade han dem att vika in vingarna så
de kunde slinka in genom hålet. Ett magiskt ögonblick pirrade
i allas magar när de trädde in Terra Nova.

- BLUPPP !!!

Ett bluppande ljud hördes när de trängde genom skalets hölje,
in i den nya atmosfären. Nyfikna blickar sökte sig nu ut genom
Sländans fönster. ÄNTLIGEN..... känslan var lite av ett EXODUS
in i ett SCHANGRI-LA........ eller kanske det det var......
ett misslyckat öde som väntade på dem.

Himlen var blå. En sol lyste, två bleka månar skymtade vid
horisonten. Dalar med grönska, floder, sjöar, skogar och berg
avtecknade sig inför deras förväntansfulla ögon. Lite längre
bort bredde en stor dalgång ut sig med vida gröna fält. I dess
mitt tornade en bergsknalle upp sig. Skog böljade på sidorna
av dalgången och en långsträckt sjö ringlade sig fram utmed
ena sidan.
En idealisk plats och början för vårt nya liv, tänkte Ariel. Han
beordrade för landning vid kanten av sjön.

De kringliggande bergen fick namnet "De Ilyriska Bergen".
Slätten i dalgången "Fontana Slätten".
Slottet som byggdes på bergknallen "Elysien".

En ny tid för alverna tog nu sin början.

KLICK!!!!!!

Datarösten upphörde och bilden från kristallkulan
flimrade bort. Det blev tyst. Kaminen sprakade! Staren
som hunnit bekanta sig med häxans katt Kulan, myste
nu tillsammans med den framför brasan. Tystnaden och
deras förvånade ansikten höll dem i sitt grepp. Endast
Kulans spinnande framför kaminen hördes.
Då reste sig Roffe upp.

- De här blir vi inte mycket klokare av. Vi behöver mer
information om hur ondskan tog sig in i Terra Nova.
Alla runt bordet nickade. Gnylt kliade och rev sig i
ena örat, innan han tog till orda.

- EEEHHH! ..... De hä va allt en knepig historia att förstå,
knepigare än en doktorsavhandling i filosofi.

Det blev genast muntrare runt bordet, fniss, leenden och
medkännande blickar riktades mot honom.
Då flaxade plötsligt Staren upp och landade mitt på bordet.

-Kvirr, kvirr, den enda som kan ge er en fullständig
information om ondskans intåg i Lointana är Morgana,
Bärnstenskvinnan med det sjätte sinnet och tredje allseende
ögat. Hon finns i landet "Vattnadal" som ligger bortom den
Surmulna Sjön. Det enda som säkert kan föra er dit är
häxornas båt "Surbladner" ..... men det finns ett problem med
det. Alla de fyra häxorna Tvi,Tve,Spott och Spe måste vara
överens om att göra det.....ingen har hitintills lyckats med det.
Huga-häxan var den första som regerade.

- Först av allt, vi behöver en karta. En översikt, inte bara över
vår värld, utan även över parallella och angränsande världar.










Fortsättning följer i del 8.