Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Nyreviderad Novell.


Brutalt
Hon fick inte spy lutade handen mot väggens cementen som kändes grå och kall, brutal. Minnena rusade genom henne och hon var på nytt bara tonåring. Stod bakom de uppstaplade gråsuggorna, blocken av grå cement och kräktes.
Den här gången däremot skulle alla tror att hon som nyss kommit ut från kommunhuset, endast bara var ett fyllo som fått nej på sin låneansökan om bidrag till uppehälle.
Hon fick inte kräkas, hade rusat ut i panik knuffat en mötande gubbe ned från trottoaren. Svängde in på en tvärgata, panikångesten rev i henne när hon stod och klöste den gråa obearbetade betongväggen med naglarna.
Det är höst likadant nu, som den där gången då minnet berättade att hon kallades för lillpigan. Jobbade på det gamla hotellet, hade haft i uppdrag att hänga flor över de nyflådda ålarna som hängde drypande av fett på en lina bakom huset. De hängde på tork i skuggan.
Stora feta drypande hängde de fem ålarna, hon hade draperat dem med floret som skydd för flugor innan de skulle in och läggas i stekpannan i köket.
Middagens läckerhet till kvällsmålet, denna läckerhet som endast serverades gästerna. Hon hade tyckt att det liknat en förberedelsen till ett bröllop, med ett flor som fladdrade. Såg allt detta med en bruds ögon, dolda bakom slöjan väntande på det onämnbara.
Lustfullt vred de sig, hon såg med längtan. Fortfarande förlåtande, ryckte de I spasmer ända ända in i döden. Kramande de feta runda kropparna som med livslängtan hängde där onåbara under floret, förlorade för nuets verklighet.

Brudarnas väg till altaret, minnet blir för starkt. Allt som hänt under sommaren gjorde att hon kräktes, kräktes så att magen vände sig ut och in. Snart skulle de fem hämtas av kockbiträdet styckas i portionsbitar för att sedan avnjutas med tillbehör.

Skatungar hade suttit hånfullt och skrattat i gårdsbjörken den gången, nu skrattade ingen på den här gatan.
Trädlös kantad med endast hus i betong, brutal betong. Gjutna i löstagbara formar inte byggda med byggkloss block som den gången. Det var den gången en nymodighet, utvecklad av den tidens stadsbyggare.
Nu fick hon ta sig samman försöka att vandra den långa vägen hem, minnas allt gott som ändå hade varit under åren. Ångest klumpen var borta verklighet var kanske bara en dröm osedd av nuet.
Den knytnävsstora klumpen som växte sig stor i hennes kropp, då för länge sedan, var det kanske en förbisedd fantasi liksom alla andra minnen.
Alla budskap är inte goda, tänkte hon tog fram en näsduk ur sin väska torkade sig om munnen, trots att hon var torr om läpparna.
Tänkte att det var tur jag inte spydde.
Nu när min ångest tillät hjärnan tänka enkla tankar, undrar därför endast var hade jag varit? Min kropp, min hjärna berättade att det var ondskan och okunnighetens boning.
Som i en återuppspelad sekvens såg och hörde jag, platsen där jag nyss suttit.
Väntrummet, satt ensam, men fick under tiden höra på litanian från, inte den besökande som satt i samtalsrummet utan från den entonigt mässande personalmänniskan.
Det finns så många som det är synd om, socialsekreteraren vände sitt deltagande ansikte mot mannen i besöksstolen.
Kände att han luktade illa av otvättade gamla kläder. Hon tänkte han fick inte börja svettas nu, för då blev väl samtalet slut i förtid.
Förklarande fortsatte hon och tittande vänligt ut mot fönstret på sidan om honom.
”Det är många som inte har råd med en semester. Barnfamiljer, ja ensamma mödrar som aldrig har råd att gå ut på nöjen och träffa sina gamla vänner, kanske åka till någon semesterort och få känna sig levande igen. Vi måste prioritera, det förstår du väl.”

Vad pratade hon om, jag såg ned på mina händer. Han var ju här för att få hjälp med bostad, ingen hyresvärd ville ha honom, snart blev det vinter och härbärget var fullt med behövande.
Du får försöka leta bland släkt och vänner, någon känner du väl som du kan bo hos, du som är så gammal måste känna många människor.
Var detta svaret på hans försök att försöka nå igenom hennes tankemask.
Undrar om hon hör vad jag tänker? Tanken fanns säkert inom honom men han fick inte låta den synas i besvikelsen, tårfukt i ögonen var ingen bra metod vid hans ålder.
Vad gjorde han sittande här, han visste att han var för gammal för att vara ett intressant objekt. Något bra klättermål på karriärstegen var han inte. Ensamstående gråhårig, sjuklig i övre pensionsåldern var man en marginal. Knappt värd att offra bläcket på från den kommunala pennans blekblåa bickfärgade stift, som endast dög till att skriva avslås under ansökningsblanketten

”Du har väl något på kistbotten ändå, du skrev att du arbetat på Volvo. Det gav väl dig en bra pension”, skrattade hon med lätt skämtsam ton och samlade ihop sina papper.
Försökte hon lätta upp stämningen med att låta skämtsam?
Han förstod säkert att samtalet var slut, förstod att han reagerade fel när han inte verkade förstå att han skulle resa sig. Samt tacksamt buga för att inte hade fått något.
Hördes att hon reste sig sade vi hör av oss när jag tagit upp ditt ärende, men gå till kyrkan och fråga de brukar kunna hjälpa. Fast de har ganska mycket nu med behövande från den stora flyktingströmmen i världen.
Du läser väl tidningarna malde hon vidare. Du som är så gammal vet väl hur svårt vi har det i samhället nu när vi måste prioritera.
Han hävde sig upp på rollatorns tröstfulla stöd och rullade ut genom dörren, för att ta sig fram till hissen. ”Vi hör av oss hörde han som avskedsord, du har väl lämnat telefonnummer”.
Dörrspringan till rummet hade knuffades upp av en rullstol sedan var det visst jag på tur eller var det bara en fortsättning på berättelsen som jag nyss fått lyssna till. Anade likgiltigheten som det välredigerade samtalet inprogrammerade i tankarna på rullstolsmannens outtalade svar på budskapet. Nu skulle skådespelet återuppsättes men med ny aktör.
Alla budskap kan berättas åter och åter igen.
Varför skulle jag fråga alla frågor till hjärnans diffusa minnen, jag gjorde det den gången för många månade och år sedan. Svaret var ändå givet.
Vilka minnen man har, vilka tider man kan ha levat i är oviktiga. Med drömtid kan man fixa sin livsera. Skrapa ihop alla oviktiga herrelösa minnen. Tillochmed skapa nya skeende sitt liv när det sista ögonblick så småningom kommer.

Nu hade hon vågat det svåra steget att närma sig verkligheten. Alla budskap är inte goda, men vi får troligen alla göra upp ett avslut. Det hade blivit klarlagt med de uppgifter man hade, att troligen hade ett misstag blivit begånget vid millennieskiftet.
Hon fanns inte, alla hennes minnen var drömda, verkligheten hade aldrig existerat. Det som nyss hänt kanske heller inte var något som existerade.
Detta konkreta budskapet hade nyss levererats av en tjänsteman inom kommunen, detta var verklighet? Sannolikt fanns hon inte, men hon var välkommen att fråga på nytt när hon hade vägarna förbi kommunhuset.
© Bosse 15 februari 2019.




Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 159 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-02-16 21:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten