Våra fåror går dragna i livets grus.
Våra skåror fördragna från ljummet ljus.
Och oss är hemmet endast än ett hus.
Och kärleksvederhäftelse
blott än en ny bekräftelse
på något ytterst ytligt,
banalt, och snart utbytligt.

Jag önskar att kunna få tralla som dig,
lalla som dig, och få falla för mig.
Fast jag har sett så litet utav liv
att jag förstått för mycket.
Men kunde jag karva min kärlek med kniv
så fick du det största stycket.