Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Betongnära skor: en städares minnesfragment

Det är först när hälarna snart rör betongen som jag ser honom.
I midnattsmörkrets februarimorgon hälsar vi på varann i fikarummet/förvaringsutrymmet på Swedbank stadion i Malmö.
Han har jobbat längre än jag, både här och i livet.

En dag när solen sken, så sken hans ansikte likaså. Han hade en leverfläck i ansiktet som jag tyckte var vackert.

Han är nog kring femtio till åldern, eller trettiofem år av kroppsarbete, jag vet inte säkert. Jag visste inte säkert om någonting. Jag visste inte säkert förens jag såg att de skattade för lite och lönen inte var 110kr inklusive semesterersättning utan sådär en 90kr.

Jag var inte så uppskattad och det syntes i smsinkorgen. Vi hade en smsgrupp, jag och mina vänner emellan, vi åtta som jobbade där, där vi skrev vem som fick pass. Det blev tydligt att de godtyckligt valde vem som skulle få jobba på Alliance+.

En kamrat fick gå och aldrig komma tillbaka, och när min hand gick sönder i ganglion var det avdrag på lönen och inget tal som sjukskrivning. Vad skulle jag göra? Jag kom tillbaka nån vecka därefter med handledsskydd som jag fick låna av min pojkvän.

Vi kom alla tillbaka med bekymmer. Sjuka och skadade, eller påtända. Mohammed fick köras till akuten med magsår på arbetstid; han var den flitigaste av oss alla. Så gick ryktet i alla fall.

Det fanns ingen jag lärde känna under året på Arenan och Swedbank, men alla var dem karaktärer som en lärde tycka om, och en kunde föreställa sig frågorna som inte fick ställas. Vad gjorde Balkankriget med dig? Hur påverkade Pinochet dig och din familj? Vem lämnades bakom när du kom hit? Varför är du som är femtio och svensk här - och när jag läser Yarden i badkaret förstår jag att han är där av samma anledning som mig, och att dom andra är här av samma anledning som oss.

Våra förutsättningar satte oss i nedgånga skor och utan handskar i minusgrader. Allt vi behövde var mat och pengar till hyra, vilket de där 90kr timman fick slitas för. Tack och lov för jobbskatteavdraget så jag slapp restskatten. Tack och lov, statligt subventionerad utsugning. Och stackars äldre som sen fick betala. Men företaget gick det bra för, tack vare alla som ständigt byttes ut och var undermåligt betalda.

För vissa blir chefen ett helgon fast än bara vissa får arbetspass och arbetskläder. För chefen är vissa trotjänare, medan andra blir Judas. Vissa har inte råd med att tänka på varandra när de är daglönare, och de får vakta sin tunga och mobil.

När ryktet spred sig om vårt försök att bilda fackklubb blev vi åtta färre som städade. Jag bär med mig dom små mötena och minnet av att dela på fotbollsbesökarnas godisrester på rasten. Jag ska också minnas att ergonomiskt arbete inte uppskattas av cheferna på Sky bar, "det ser oprofessionellt ut när du släpar på kvasten".

Men jag sörjer mina glömda kamrater som går där än med kvasten och moppen, de med så värkande fötter att morgondagen inställs, sörjer deras restskatt, sörjer de som inte får vindskyddajackorna om vintern. Och jag låter mitt hat för dom ansvariga växa var dag. Varje ganglionhandled och magsår, varje ogiltigt avsked, varje utebliven lön bär företagets namn. Ingen väljer betongnära skor.




Övriga genrer (Essä/Recension) av Savel
Läst 225 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2019-02-20 03:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Savel
Savel