Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Kniv


Plockar ut en cigarill ur asken, bär ut den i trapphuset, mellan tummen och pekfingret. Som håller jag i en främmande pojkpenis, eller en förtidigt född katt. Nästan framme vid porten hör jag skratt och skrik, väl där ser jag en flicka hoppa energiskt hopprep, med spända anletsdrag, kastande hår och flygande röd klänning. Jag tvärvänder, går in till mitt, lägger cigarillen på skohyllan just innanför dörren, tar av kavajen. Får prova igen, om ett par timmar.

Tidigare under dagen, vid lunchtid, när jag var halvvägs på väg ner till matvarubutiken för inköp av det vanliga (kaffe, filmjölk, nötter, en paprika och lök), passerade jag den vanliga lekparken. I den lekte några vanliga ungar, solen sken ju och det var mitt på dagen och inget särskilt, jag såg dem knappt, jag kände dem inte, var i mitt, som var ganska ljust, förflyttade mig rytmiskt. Från ingenstans, som man säger, gick en flicka, kanske åtta år, tätt intill mig, för nära. Hon höll mitt tempo, frågade rakt ut vart jag skulle. Jag sa att jag inte ville svara, jag vill ha min frihet. Hon sa att hon inte tänkte följa efter mig, bara undrade, innan hon saktade av. Hon var för mig okänd, flickan, hon hade ett vackert ansikte utan känsla och orden som kom ur hennes mun saknade variation, och i mig rann en trög droppe, kall och stor. På vägen tillbaka var hon borta, lekparken var tom, men på tre bänkar, på varsin sida om gångvägen från centrum, satt det tre pojkar, var och en på varsin bänk. De var möjligen tolv år, en höll en käpp eller någonting som han daskade lätt mot handflatan och som jag först trodde var ett slagträ. Men som, visade det sig, när jag kommit närmare, mer var ett avslitet och sprucket bordsben.

Jag stannade aldrig för att beundra tornseglarna, måsungarna och kastanjeträden, utan gick hem och två gånger ringde telefonen. Jag svarade och i det ena samtalet hette det att det, ena med det andra, var tur att jag bara råkade nämna fast jag visste att jag hade en tydlig på förhand ifylld agenda. Vad den handlar om är inte viktigt (inte heller här), vilket jag valde att med skärpa påpeka, för att inte vika undan och glida bort, hukande i diset eller vältande mig i mitt eget sjudande spad. Kan tänkas, ja, med en viss onödig eftersläpning, men i alla fall. I jazzen är det coolt och heter synkop, men här är det bara brist på tajming och stavas uppblött trä och soltorkad mossa. Och så frågades det om jag var sentimental när jag förmodades vara vemodig eller ledsen! Men kanske var just det igår, det hör inte hit, men jag fick lust att nämna det, jag gör ju vad som faller mig in, har inget ansikte att tappa, tycker inte om att tävla, är narr och en dödlig. Sentimental! Sentimental är ingen känsla, det är ett påhitt, en pålaga. I det andra samtalet påstod man, nej, inte undrade om, att jag, just jag, var alltför rädd för att dö. Vad jag nu ska göra åt det.

*




Fri vers av Per Teofilusson
Läst 302 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2019-02-20 09:35



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
Vindlande mäktig berättelse
Med stark närvaro känsla
I alldeles "egensinnig" stil!
;)
2019-02-20
  > Nästa text
< Föregående

Per Teofilusson
Per Teofilusson